— Jaså, din filur, sade den, det är alltså därför du är så styv i ryggborstet! Kan man tänka sig en så fullpiskad kanalje, här går han och spelar komedi i tjugu år för två generationer kamrater... Men vänta du!
Detta sade alltså blicken. Läpparna formade han till följande ord — med en lätt och elegant bugning för flickan:
— Jo, jag tackar jag, min käre Albert!
Och så tog den boven sig för att äta tösen, bit för bit, med ögonen.
Men hon lät inte äta sig utan vidare, hon. Kerman hade väl hunnit ungefär till halsen, då den älskvärda unga damen kvitterade näsvisheten med att räcka ut tungan — i hela dess längd — åt honom. Det var ingen vacker grimas, gud bevare oss, men den hade ögonblicklig effekt. Kerman, för vilken denna händelse antagligen var fullständigt ny och oberäknad, slog genast till en snabb reträtt utan varje spår av värdighet. Dörren föll igen bakom honom — det var verkligen en neslig flykt.
— Vad var det för en apekatt, söta farbror? se där, ordagrant, den fråga, som Kermans uppträdande framkallade. Jag började känna en nervös oro för utgången av detta samtal och beslöt att så fort som möjligt göra slut på det. Men en tillrättavisning ansåg jag först vara på sin plats:
— Kära barn, sade jag allvarligt, det är ytterst olämpligt både att räcka ut tungan åt min vän Kerman och kalla honom för apekatt. Och inte heller tycker jag om, att du titulerar mig farbror.
Den unga damen spärrade upp ögonen och lade huvudet än en gång på sned. (Å, detta fördömda koketteri!)
— Såå? Men jag kallade alltid farbror för farbror förr i världen. Och då tyckte farbror om det.
— Det var då, det, min vän. Nu är du stora damen.