Den nyss beskrivna, tämligen löjliga kontroversen blev inte utan konsekvenser — vilket ånyo bevisar sanningen av den bekanta paradoxen att endast det oväsentliga är väsentligt.
Med engelsmannens medfödda takt lät lord Fairy inte undslippa sig ett ord om utmaningen — ens till mr Lifton, som var hans vän. Men middagens träningsmatch påkallade en häftig rörelse av his lordship och därvid smög sig don Ramons ljusblå biljett ur fickan på lord Fairys flanellrock. Den blev liggande på däcket en stund och såg nästan ut som ett stort tjänstefrimärke. Det var åtminstone madame Lamelles reflexion, när hon några minuter senare gick förbi och plockade upp föremålet.
Ja. Sedan var det naturligtvis inte mycket bevänt med don Ramons hemlighet.
En duell ombord!
Kapten Le Moine var förargad — men förargelsen föreföll kryddad av ett litet stänk nervositet — doktorn hånskrattade, storfurstinnan betraktade för första gången den spanske markisen, mr Lifton och sir Phil ryckte på axlarna, furstbiskopen smålog och madame Lamelle var förtjust. Leo Peolbin gjorde sig besvär att på baksidan av dagens matsedel erbjuda lord Fairy sina tjänster som sekundant, och överstewarden lät för säkerhets skull stuva in tolv flaskor Pommery i isskåpet nummer ett.
Den ende som tog affären seriöst var herr Grenander — inte för själva sakens skull, bevars! men för de möjligheter han ansåg den innebära. Lorenzos miniatyrvärld var alltså tillräckligt stor att skapa duellhot för Adorées skull efter föga mer än en veckas varsel. Faktum räckte till att bygga upp en sannolikhetskalkyl på.
För knappa tjugufyra timmar sedan hade herr Grenander välsignat den omständigheten, att han ägde sin skyddsling mellan babords och styrbords relingar ombord på en hygglig båt med fritt vatten runt omkring. Nu kände denna förträffliga människa något som liknade ett pressande moraliskt ansvar vid tanken, att man stod utan alla landstigningsmöjligheter, om den rasande duellanten gick till attack på nya frontlinjer. Nyss tycktes honom Kapstaden som en skrämmande fara; i detta ögonblick önskade han intet högre än att få sätta klackarna i dess trottoarer med Adorée trippande strax bredvid, tätt intill.
Men det allra mest kuriösa med don Ramons duellvanvett var, att Adorée plötsligt började visa ett starkt och positivt intresse för gentlemannen från Don Quixotes och Sancho Panzas land. Det hjälpte inte mycket, att riddaren av den sorgliga skepnaden förlöjligades i alla kvarter och att vapendragaren Sirius gjordes till föremål för den blodigaste drift. Adorée hade fått för sig att don Ramon inte var besjälad av någon högre önskan än att låta sitt blod för hennes skull; följden blev att hon satte upp ett till hälften sorgset, till hälften betänksamt ansikte, som förmörkade måltiderna och timmarna mellan dem.
Vad don Ramon beträffar, föredrog han att inte alls visa sig, och sekreteraren rökte numera sina cigarretter vid bommarna midskepps, till tredje klass. — Magneten drar till sig järnet, sade lord Fairy och kastade med huvudet åt herr Sirius, utan att göra anspråk på applåder. Men dem fick han i alla fall.