Sent på kvällen samma dag — eller rättare mitt i natten — företog furstbiskopen en extra promenad på däck; hjärtat kändes nämligen litet motspänstigt vid försöket att somna in. Till sin förvåning observerade han, att det lyste i skrivhytten. Prelaten gick fram, på tå, till fönstret, satte näsan mot glaset och skyggade för ögonen med handflatorna för att kunna se, ty södra korset sprutade eld denna natt.
Var det icke herr Grenander? Jo visst. Han satt lutad över en tjock bunt manuskriptpapper och de guldramade ögonglasen bröto skrivbordslampans starkt lysande strålknippe.
Furstbiskopen tvekade inte; en minut senare hade han kastat sin nattrock över soffan bakom herr Grenanders. Denne gjorde ingen annan rörelse än med pennan över pappersarket.
— Stör jag er, min herre?
Herr Grenander ruskade på huvudet — utan att vända sig om.
Det skulle varit madame Lamelle, tänkte hans helighet och smålog för sig själv.
Furstbiskopen skruvade på takljuset precis som om han varit hemma hos sig själv.
— Det är en förtjusande natt vi ha, sade han. Så mycket stjärnor trodde jag knappt det fanns.
Herr Grenander svängde om skrivstolen. Det var inte hans mening att vara ohövlig, när han svarade: