— Älskar ni henne? Tänker ni gifta er med henne?
— Ingendera delen, monseigneur. — Nu har ni bara en fråga kvar.
— Vet ni av att hon älskar er?
Herr Grenander reste sig upp.
I det starka, vita ljuset av de nu oskärmade elektriska globerna kunde man tydligt se att hans ansikte röjde spår av intellektuell överansträngning. Hyn saknade färg, munvinklarna voro spetsade nedåt. Håret föreföll nästan metallblankt vid tinningarna och låg som en tunn, blond flock av silke över hjässan. Glasögonbågarna hade plöjt fåror, där de ätit sig in i skinnet under årens lopp.
— Ers helighet får ursäkta ...
— Se så. Bliv inte ond. Jag är en gammal man — kunde vara er far, kanske er farfar. En präst lär känna människorna, och jag skulle aldrig trängt mig på er, om jag inte ...
— Om ni inte?
— Nå, det är detsamma. Vore jag i ert ställe skulle jag ta en månads tjänstledighet från de sydafrikanska kolonierna och i stället kolonisera en annan mark. Det är inte nog att vara pliktmänniska här i världen. Man har skyldighet att prestera ett visst kvantum lidande, att erövra ett — ofta mycket obetydligt — mått av fröjd med några droppar hjärteblod som quinta essentia. Vill ni inte släppa till det, har ni levat förgäves, om ni så kommer i Encyklopedien för era rön och iakttagelser beträffande den sydafrikanska kolonialpolitiken.
Furstbiskopen teg en sekund.