— Det är, sade han sedan, en ovanligt praktfull stjärnhimmel i natt. Har min herre betraktat södra korset? Det är en vacker, men riskabel syn. Man lär sig prata bredvid mun av det, har någon sagt.
Men herr Grenander satt med blickarna fästa vid mattans bjärtröda rosett och hörde inte furstbiskopens fråga.
FEMTE KAPITLET.
En tullvisitation med konsekvenser.
Torsdagen den 17 februari klockan 1,10 eftermiddagen lade kapten Le Moine för första gången under tjugu dygn sin hand på maskintelegrafens spak. Han signalerade klart, och strax därpå halv. Ty nu sköt Lorenzos stäv fram i Table bays vatten och Taffelbergets platta silhuett ryckte hastigt närmare.
Kapstaden.
Lorenzos förstaklasspassagerare stodo i spridda grupper vid babords reling — redan i upplösningens tecken. Det var som åsynen av land och det i spridda staplar sorterade resgodset satt en kil i intimiteten, splittrat den stora familj på gott och ont som herrarna och damerna av första klass hunnit bilda.
Herr Grenander och fröken Adorée hade tagit plats vid dörren till skrivrummet och bekikade därifrån vad som kunde ses av själva staden, vilket inte var mycket. Den jättelika vågbrytaren stack fram sin milslånga tunga och plåtskjulen glänste i solen som om det nyss regnat på dem.
Adorée bara skrattade, skrattade åt ingenting. Herr Grenander däremot kände sig, så journalist han var, en smula nervös, och upprepade för femtioelfte gången sina förmaningar till Adorée: att vad som än skedde inte vika från hans sida. Förut hade han gått igenom planen för de första dagarna — redan denna eftermiddag skulle det bli butiksvandring för att nödtorfteligen ekipera fripassageraren.