I samma veva gick furstbiskopen förbi. Han var knappt till att känna igen — i hög hatt, bonjour och grårandiga byxor. Men humöret var detsamma, blitt, vänligt, faderligt.
— Fröken Villanueva reser, sade han, just på det sätt man borde resa, utan annan packning än de nödvändiga kläderna på kroppen. Varje ångbåt och tåg stannar alltid vid en stad och varje stad har butiker, där resenären kan få vad han behöver. På det sättet blir man oberoende av tull, bärare, förargelse, besvär — av allting.
— Utom en sak, inföll madame Lamelle, som ända till resans sista timme agerade biskopens oskiljaktliga kaftantofs.
— Vad skulle det vara?
— Pengar.
Herr Grenander ryckte till; den sidan av saken hade han inte tänkt på förut. Skulle kreditivet på 6,000 räcka under nuvarande förhållanden? Nåja, varom inte, så fanns ju både bank och telegraf i Kapstaden. Kerman hade kanske inte haft så orätt den gången, när han påstod, att det största behaget med kapitalet var att en karl kunde känna sig oberoende av fatala tillfälligheter.
— Förlåt, jag uppfattade inte vad ers helighet yttrade.
— Jag var näsvis nog att fråga, var herrskapet tänker ta in i Kapstaden.
— Man har rekommenderat hotell van Leeken...
— Det är ett holländskt hotell. Ganska bra, tror jag. Om ni inte har någonting däremot skall jag lämna min adress — för den visserligen otroliga eventualiteten att ni, min herre, kunde behöva mitt bistånd på ett eller annat sätt. Ingenting är vissare än det ovissa. Se här, om ni behagar, Hôtel Royal vid spårvägen till Claremont.