Leo Peolbin, ryssen, steg just nu ut från skrivrummet. Det enda som skilde landstigningens herr Peolbin från långfärdens var att han dragit på sig ett par förskräckliga krämgula handskar.
Ryssen myste. Han såg nämligen på något avstånd den spanske markisen don Ramon, som stod och fullständigt slukade fröken Villanueva med sina brinnande svarta ögon. I och för sig var ju detta ingenting att le åt, men fröken Villanueva vände spanjoren ryggen med ett så ihärdigt och demonstrativt förakt, att ingen kunde missta sig på meningen. Och det tyckte den hjärtlöse ryssen var bra.
Det tog Lorenzo en dryg timme att komma in i dockan nummer tre, och samtidigt växlades de sista avskedshälsningarna, somliga kalla, andra nervösa, de flesta likgiltiga, där de inte alldeles glömdes bort. Lord Fairy hade en bekant på kajen, som han signalerade åt med sin svarta, silverklackade käpp, och herr Sirius, don Ramons gule sekreterare, ansträngde sin hesa, osympatiska stämma för att göra sig hörd av någon chaufför där nere.
I samma ögonblick var landgången klar, i nästa sviktade den under de första passagerarnas steg. Kapten Le Moine stod på kommandobryggan och tog åt mössan. Hans min vittnade om belåtenhet, vad orsaken nu kunde vara.
Tullmyndigheterna hade på vanligt kitsligt sätt ringat in främlingarna med rep; man kunde ingen annanstans komma än in i ett jättelikt skjul med låga diskar runt alla fyra väggarna. Bakom dem stodo tullherrarna med vita klisterlappar att pryda upp resväskorna med.
Herr Grenander var en av de första som passerade mellan repen. I vardera handen bar han en resväska. Adorée gick tätt bredvid och höll honom, enligt instruktion, i rockärmen.
Med en duns satte han upp resväskorna på den plåtfodrade disken och spände upp remmarna.
— Cigarrer eller sprit? frågade tullherrn.
— Nej, svarade herr Grenander, som varken kunde dricka eller röka, bara toalettsaker och kläder för personligt bruk.