Tullherrn gjorde sig beredd att med ena handen klistra två fridlysande märken på den resandes gepäck, medan den andra, liksom i distraktion eller för formens skull, trevade innanför den större resväskans lock. Härunder miste undersökarens ögon plötsligt sitt likgiltiga uttryck, och handen nummer ett tappade klisterlapparna, samtidigt som nummer två drog fram en fylld, ja, inte ens öppnad cigarrlåda. En precis likadan låda påträffades omedelbart i den mindre resväskan.
Tullherrn log ett otrevligt leende och sade kort:
— Ni ljuger, sir.
Herr Grenander var röd i ansiktet som en kokt hummer, och ögonen sköto ursinniga blixtar bakom de guldramade, starkt bikonvexa glasen.
— Det är inte mina cigarrer. Jag röker icke. Lådorna måste vara insmugglade i mitt resgods.
— La, la, la, svarade tullherrn bara och placerade kärleksfullt cigarrlådorna en under vardera armen. Herrn följer med hit bort, till förman.
Det var bara tio steg att gå. Herr Grenander var utom sig av förbittring, det gick inte alls i hans stil att bli hållen för lögnare och bedragare. Han sade förmannen det — och blev trodd. Lådorna togos emellertid i beslag, och herr Grenanders sinnesjämvikt återvände småningom. — Han kom därvid — ganska plötsligt för resten — att tänka på Adorée, som inte längre hängde vid hans rockärm. Efter instruktionen.
Hon står kvar vid de öppnade resväskorna och bevakar deras innehåll, tänkte herr Grenander, det var klokt av henne.
Nu var hela det stora tullskjulet proppfullt av folk, som protesterade och deklarerade på alla kulturspråk — och litet till. Luften yrde av explosiva vokabler och i utgångsdörren uppförde hotellvaktmästarna en fugal kör vid framrytande av hotellnamnen.
Nej, resväskorna stodo där de stått, men ingen Adorée syntes till — idel främmande ansikten runt omkring. Herr Grenander gick några steg åt höger och några åt vänster längs plåtdisken, frågade de närstående om de sett en ung dam, så och så, ropade till sist hennes namn. Förgäves.