En gänglig pojke på aderton, nitton år öppnade dörren raskt, men anmärkningsvärt tyst, och steg fram i rummet. Man kunde inte låta bli att lägga märke till hans svarta ögon, som blänkte av livlighet och äventyrshunger — profilen var närmast semitisk till skulpturen. Hyn mörk.
— Detta är Tom Feathertom och detta är mr Grenander från Europa, presenterade generalkonsuln. Sitt nu ner Tom, så skall du få höra på en lustig historia.
— Det passar mig precis, sir, sade Tom, och slog sig ned i fönsternischen med uppdragna knän.
Journalisten måste beundra generalkonsulns förmåga att ytterligare koncentrera ett koncentrerat referat. Vid berättelsen om de insmugglade cigarrlådorna började Tom Feathertom spinna som en katt; till sist fuktade han gnäggande fingertopparna mot läpparna, en manöver som hos honom tycktes vara det starkaste uttrycket för entusiasm.
När generalkonsuln var färdig, hoppade Tom ner ur fönsternischen, vände sig till herr Grenander och frågade:
— Har ni tillräckligt med pengar, sir?
— Jaa, svarade Albert Grenander, något osäker, vad säger ni om trehundra pund, mr Feathertom?
— Kalla mig Tom, bad den unge mannen, men med sjutusen francs kommer vi inte någon vart. Här i Sydafrika är det med rättvisan som med kriget i Europa; det finns bara en gata till segern och den är stensatt med mynt.
— I så fall hade vi ju kunnat avvara ditt bistånd, Tom, inföll generalkonsuln stillsamt.