— Alldeles säkert, svarade Tom, men då blev det hundra procent dyrare.
— Jag har utvägar att telegrafera efter medel, inflickade herr Grenander.
— Gör det, bad Tom enträget. Standardbanken — en gentil bank med kolonner utanför porten, sir, är inte olivad för såna där uppdrag.
— Men hur mycket tror ni?...
— Beställ tvåtusen pund, sir, så är vi på den säkra sidan.
Generalkonsuln nickade.
— Ni kan lita på Tom.
Herr Grenander skrev ett par ord på ett blad i sitt anteckningsblock:
— Utgå ifrån att pengarna ligga i min plånbok. Sedan?
— Ni menar: först! Nåväl. Generalkonsuln ritar ihop en lång allvarlig skrivelse till regeringen på sitt blå, stämplade papper och anmäler, att man knyckt en hygglig flicka i tullen, en hygglig flicka av hygglig nationalitet. Hade det varit fråga om ett par viskyankare eller en fransk bil, så kunde det blivit litet väsen i stan, men vem frågar efter en tös? För att inte blamera sig sätter man i gång en lam undersökning, och mr Grenanders spanske markis blir sökt på hotell, pensionat och möjligen också i biljardsalongerna, men han finns naturligtvis inte på något av dessa ställen. Regeringen får sina papper tillbaka från polisen, sätter en violett stämpel på dem, och om fjorton dagar ligger bunten på generalkonsulns skrivbord, just här, mina herrar. Man är ledsen, men (det står att läsa mellan raderna) varje nation i Kapstaden får ta vara på sina flickor, om det är så illa ställt att flickorna inte kan ta vara på sig själva.