Herr Grenander reste sig upp. Situationen motsvarade inte alldeles hans föreställningar om det moderna samhällets höjda hand mot förbrytare och våldsverkare. Den naiva själen hade tänkt sig en polisminister — i värsta fall en polismästare — som omedelbart efter rekvisition från det mäktiga rikets generalkonsulat skulle mobilisera hela kåren, låta telegrafen spela i alla väderstreck, undersöka misstänkta transportfordon, hejda båtar och tåg, och senast inom två timmar överlämna mademoiselle Adorée Villanueva till monsieur Grenander och don Ramon i sällskap med titulus Sirius till Kapstadens mest ansedde fängelsedirektör.
Den mobiliserade ordningsmakten hade plötsligt krympt ihop till en gänglig aderton års pojke, vars bästa meriter inskränkte sig till myndigheternas lystnad efter hans person. De två timmarna blevo ovissa dagar, kanske veckor, och kostnaderna...
Hur var det Kerman sagt en gång:
— Har du den minsta världens glädje av alla dina pengar?
Då hade Grenander blivit stött — därför att han inte förmådde prestera en tillräckligt dräpande replik.
Jag skulle ha lust att skicka Kerman ett telegram nu och ge honom svar på tal, tänkte herr Grenander, satte sig upp i den väntande bilen, vinkade åt Tom att följa med och for direkt till Standardbanken.
SJUNDE KAPITLET.
Herr Grenander hittar en dam på sin balkong.
När herr Grenander kom tillbaka till Hotell van Leeken efter besöken i banken och polishuset — i vars port mr Feathertom avvek — var klockan sju. Portiern uttömde sig i ursäkter, att mademoiselle den efterfrågade inte låtit sig avhöra. — Som ersättning hade man ställt etablissemangets praktrum, en charmant citrongul salong med balkong åt hamnen, till främlingens förfogande.