Herr Grenander tog hissen upp. Vid en blick i den i korgväggen infällda spegeln erinrade han sig, att han inte ätit sedan klockan åtta på morgonen. Det förvånade honom att han inte känt eller kände den minsta hunger — så beroende av precisa tider och pedantiska vanor han trott sig vara.
Det förefaller mig som om jag skulle kunna vara utan mat ett helt år, konstaterade herr Grenander tyst och satte nyckeln i hotellrummets dörrlås.
Portiern hade rätt. Det var verkligen ett magnifikt rum i en diskret gul färg. Fyra stora, kopplade fönster, bakom vilka ett balkongräck skymtade, öppnade utsikt åt hamnen och en trädplanterad esplanad. Mycket kunde emellertid inte skönjas nu, skymningen hade redan fallit på. Herr Grenander vred därför om knappen till det elektriska ljuset och fann kristallkronan vara i stil med rummets övriga inredning. Han beställde en kopp te med ett par löskokta ägg till och slog sig ned i skrivstolen. Därvid föllo hans blickar på ett korsband med hans namn.
Albert Grenander hade nu hunnit så långt, att han upphört att förvåna sig över någonting. En lång historia i platstidningen var förstreckad, tre jättestora blåkråkor utmärkte den. Rubriken löpte över flera spalter: Tysklands kolonialpolitik sätter frukter; — förmodligen var det någon av de f. d. reskamraterna, som visade specialisten på Sydafrikas kolonialväsen denna uppmärksamhet. Men herr Grenanders ögon gledo med sublim likgiltighet förbi denna med förföriska underrubriker insprängda artikel — det var först när journalisten på sjätte sidan hittade notisrubriken Senaste polisnytt som han hejdade sig och började läsa.
Såvitt herr Grenander kunde förstå fanns här inte en rad, som ägde samband med Adorée och hennes försvinnande. En infångad falskmyntare, två berusade belgier, som ställt till bråk i Sea point, en kvinna med tre butiksstölder på sitt samvete och en herrelös, troligen stulen motorcykel — se där allt. Journalisten kastade tidningen i papperskorgen och tog med världsfrånvarande min och utan entusiasm itu med sitt te och sina ägg. Han undrade var mr Feathertom kunde hålla till...
Ett buller. Det lät som om någon skrapat på en av fönsterrutorna med nageln. Herr Grenander såg upp och höll andan.
Nej — hans nerver hade spelat honom ett spratt. Mindre underligt för resten, så som de blivit frestade denna dag. En kopp till av detta förträffliga, starka te...
Omigen. Nu var det en tydlig knackning på rutan. Det fanns intet tvivel längre — någon uppehöll sig på balkongen till detta rum.
Herr Grenander kände en lindrig hjärtklappning, inte av rädsla, men vid tanken att denna någon kunde vara Adorée. Han skyndade fram till balkongdörrarna och slog upp dem.