Albert gick fram till klädskåpet, i vars mahognyfanerade dörr en slipad spegeloval gnistrade mot kristallkronans tre buketter av silverornerade sfäriska lampor. Med största allvar betraktade han den kolorerade vrångbild av redaktör Grenander som glaset visade. Om någon för två månader sedan påstått, att ödet tillämnade honom en sådan konfrontation, skulle han avvisat tanken med allt det förakt och löje, av vilka han kunde vara mäktig. Nu föreföll honom situationen självklar.
Att beskriva Woods varietéinteriör är överflödsgärning. Tag vilken internationell buskrog som helst med omålade bord och fernissade stolar, häng upp några sömniga, nedrökta japanska lyktor under en läktare kring salens tre väggar och slå ut den fjärde till en scen, stor som ett borgerligt matsalsbord, och ni har inredningen. Odören kan icke skildras, därför att språket ännu inte känner ord, som samtidigt spegla allt avskyvärt i luktväg som finns, frän gammal piptobak till den starkt animala utdunstningen av malajer och kulier.
Publiken svarade mot Tom Feathertoms antydningar — i ett hörn av salen överträffade verkligheten fantasibilden. Albert Grenander var glad att han såg ut som han gjorde. Ett runt bord stod ledigt vid väggen under läktaren — ur varietésynpunkt var det ogynnsamt, ty en med oanständiga ord på världens alla språk fullklottrad träpelare skymde synfältet, men våra båda herrar hade inte kommit för att se Jui Jimpy Joalli hoppa kråka.
— Tänd en stark cigarr, rådde Tom viskande, den som inte är van vid parfymen, kan bli sjösjuk på tio minuter.
— Jag röker inte, stönade herr Grenander. Och i detsamma kände han kallsvetten bryta fram vid tinningarna.
Tom ruskade på huvudet — en människa som kan telegrafera efter tvåtusen pund och inte röker! Generalkonsuln hade rätt häromdagen, verkligheten är underbarare än dikten. Tom plockade fram en grabbnäve cigarretter och tände två stycken på en gång. Den han inte klistrade fast mellan läpparna lade han att självröka på träbordet, och det lättade mycket riktigt atmosfären en liten smula.
Pianisten, en gulvit alkoholist i fjärde stadiet, gick till attack på klaveret, vars kraftutveckling mest av allt påminde om en bil på åttiotalet. Det gamla skrället åstadkom ett infernaliskt oväsen, men kom inte ur fläcken med någon melodi. Samtidigt skakade det smutsgula förhänget åt sidan och Jui Jimpy Joalli skuttade in. Hottentotterna visslade och kaffrerna ropade bravo. Kulierna — av indisk ras — uppgåvo sin stams stridsrop, européerna rekvirerade mer whisky.
— Det märks hon är populär, skrek Tom genom orkanen.
Men herr Grenander hörde inte. Han hade plötsligt fått syn på en fräknig nacke under en gul hårkrans, som han tyckte sig ha sett förut. Det var en herre som satt vid ett bord alldeles intill; han gav blankt sjutton i Jui Jimpy Joalli och vad som försiggick på estraden, läste en tidning, drack en varm ångande dryck mitt i februarisommarn och drog korta, häftiga bloss på en pipa.