Pianisten fattades just då av ett plötsligt ursinne. Han reste sig upp till hälften, grep ett för musikens analytici fullständigt odefinierbart ackord med sina tio fingrar och körde samtidigt armbågarna i bas och diskant.
Effekten blev storartad. Jui Jimpy Joalli satte sig på stjärten — synbarligen utom programmet — och mannen med den fräkniga nacken och gula hårkransen vände en halvprofil mot Tom Feathertoms bord.
Nu var herr Grenander säker på sin sak.
Med av iver darrande fingrar tog han upp penna och anteckningsblock — att få öronljud fanns ingen tanke på — skrev två rader på lappen, rev den loss och sköt meddelandet över till Tom.
Tom Feathertom läste. Ögonen strålade på pojken som två stjärnor, när han förintade skrivelsen genom att riva den i nästan mikroskopiska flisor. Sedan vätte han fingertopparna mot läpparna, vilket — som vi förut förrått — hos denne individ kännetecknade höjdpunkten av sinnesrörelse, och tände två nya cigarretter.
Vad herr Grenander skrivit var följande:
Mannen med den fräkniga nacken strax till höger om oss är herr Sirius, don Ramons sekreterare ombord på Lorenzo.
Minuten efter kolaberade klaverchauffören. Jui Jimpy Joallis nummer var slut, det smutsgula förhänget skakade fram igen till sin hysteriska ståltrådsdans och kaffrernas utdunstning blev åter normal.
Den grenanderska expeditionens chef lämnade sin plats och slog sig ned vid ett bord hos två ladies längre fram mot estraden. Han beställde en flaska fransk champagne och föreföll att redan vara något berusad, vilket emellertid inte tycktes bekymra damerna, som båda två samtidigt försökte få plats i hans knä. Redaktör Grenander nöjde sig med att bevaka herr Sirius’ nacke — och det var icke något ansträngande arbete, ty denna nacke förde närmast tanken på en vaxkabinettfigur i sin absoluta orörlighet.