Så fort Tom Feathertom fått in vinet, hällde han de tre glasen bräddfulla. En sjöman vid bordet intill såg champagnen skumma över, stod upp och lade ned sin högljudda protest mot ett sådant handhavande av guds gåvor. Den ena av Toms ladies, som bar en bjärtröd schal över ett par nakna brungula axlar, tog Tom i försvar och bad sjömannen inte lägga sin näsa i blöt. Under tiden hade Tom Feathertom tömt sitt glas i botten och därmed tycktes han vara färdig. På vinglande ben reste han sig upp och började en ursinnig harang över alla länders mariner i allmänhet och denne lymmelaktige flottist isynnerhet.
Ögonblicket därpå var Jui Jimpy Joalli glömd. Stampubliken hade konstaterat att pianisten fått fyllslag — i vanlig ordning — och hälsade Toms uppträdande med stort bifall, eftersom den fortsatta underhållningen alltså kunde väntas bli skäligen klen.
Tom skötte sig briljant. Han visste på pricken var denna publik hade sina sympatier och serverade roligheter som saknade varje spår av kvickhet. Hottentotterna lågo dubbla av skratt och kaffrerna började svettas oroväckande igen. När Tom såg att hans anförande var på vippen att väcka även herr Sirius’ uppmärksamhet gjorde han en elegant vändning över stag och adresserade sig till mylord.
Don Ramons sekreterare hade tydligen inte beräknat detta. Han dök ned bakom sin tidning och herr Grenander observerade att den fräkniga nacken antog en skär ton. Men Tom gick på:
— Gentemot mylords blygsamma uppträdande vill jag, sade han, påpeka, att ingenting i världen kan motväga den tysta förtjänsten. Brackan skriker och den enkle lymmeln opponerar så gott han kan — jag hänvisar till flottisten här — men den verklige gentlemannen gömmer sitt porträtt bakom ett tidningsblad. Mina damer och herrar! För många av er är det kanske obekant att Kapkolonien hotades av en gul invasion i början på nittiotalet. Här är inte platsen att röja de nedriga ränker, det lömska förräderi, som höll på att göra oss alla, mina damer och herrar, till slavar under det gula tyranniet, men så mycket skall här sägas, att det är denne man — nu pekade Tom öppet på herr Sirius — som vi ha att tacka för att den skändliga planen misslyckades. Mina damer och herrar, lord James Lythons skål!
På detta förfärande dravel följde en åska av applåder. Hela hopen störtade mot herr Sirius och ville trycka hans händer. Hottentotterna sleto av sig håret, kaffrerna offrade näsringarna. Herr Sirius protesterade, men det hjälpte inte ett dugg. Tom skrek på mer champagne, under det don Ramons sekreterare lyftes upp på ett bord. Och därpå började en jublande ringdans kring Kapkoloniens ädle räddare, en dans, som försatte läktarpubliken i raseri, därför att den inte kunde få vara med.
Krögarn, som till börden var tysk, kom nu till och visade stor förtjusning. Så mycket fransk champagne hade inte gått åt på ett helt år. Leve friheten, leve lorden, leve krögarn! Lord James bar, till tecken av sin nyvunna popularitet, ett band av krokodiltänder kring halsen. Men när vanvettet var som allra starkast, slank han ned från bordet och försvann i entrén.
Tom efter som en ål. I förbifarten gav han Grenander ett tecken: far hem till hotellet och vänta mig där.