Albert lydde som ett snällt barn. När han kom ut på gatan, trodde han knappt att lungorna kunde stå emot så mycket frisk luft som ett enda andetag.
NIONDE KAPITLET.
Herr Sirius.
Herr Sirius måste haft samma känsla som herr Grenander; han stod väl en hel minut på trottoarkanten under de violetta, fräsande båglamporna utanför Woods och pumpade in ren luft i lungorna.
Det var en sommarkväll av allra bästa slag, mild, balsamisk, stilla. Men längst i norr lyste något rött, tindrande sken. En eldsvåda, ett himlafenomen? Herr Sirius var lika nöjd vilket.
Rätt vad det var stod Tom vid hans sida.
— Ni gick, lord James...
Herr Sirius brusade upp.
— Vad fan menade ni med den där komedien? Att ni bara understår er...