När vi vända oss till det andra arbetslägret—det industriella—så nödgas vi erkänna, att det behärskas af en motsatt lag, hvilken söker att koncentrera yrkesföretag till några få stora etablissemang. Prisfallet på manufakturartiklar har varit häpnadsväckande. Det låga priset på vanliga nödvändighetsartiklar har endast möjliggjorts genom koncentration. Vi ha ett bolag, som sänder ut 1,700 klockor dagligen, och klockor säljas nu för ett par dollars stycket. Vi ha fabriker, som tillverka många tusen meter kalikå om dagen, och denna nödvändighetsartikel kan säljas för några få cents pr meter. Stålfabrikanter tillverka dagligen 2,500 tons, och fyra skålpund färdigt stål kostar 5 cents. På samma sätt i all industri. Dela de stora fabriksetablissemangen i små affärsföretag, och det skall snart visa sig vara omöjligt att åstadkomma något alls, emedan framgången ofta beror på att tillverkningen sker i stor skala; i små etablissemang skulle artiklarna bli två á tre gånger dyrare. Denna koncentrationslag inom den industriella världen synes icke möta något hinder. Tvärtom, den kraft, som här gör sig gällande, tyckes ställa större och större kraf på hvarje affärsföretag för att uppnå minimipriset. Häraf kommner den hastiga, alltjämt pågående kapitalökningen i industri- och handelsföretag—fem, tio, femton till och med tjugo millioner hopade i ett enda.
HAR VÅR TIDS UNGE MAN NÅGRA UTSIKTER?
Det ofvannämnda förhållandet inom affärslifvet har framkallat en ofta upprepad klagan, som jag dock hoppas saknar grund. Den unge praktiske mannen säger till sig själf: »Det är icke längre möjligt för vår klass att utan kapital höja sig öfver en löntagares ställning. Det finnes ett lejon på stigen, som leder till oberoende befattningar och delägareskap, och detta lejon är jätteetablissemangen, som obevekligt hindra vår framgång». Mannen, som ägnar sig åt jordbruk, har intet att frukta af kapitalet. Med en liten summa, som han utan stor svårighet kan sammanspara eller låna, börjar han odla jorden, utan besvärlig konkurrens, enär hans medtäflare äro alla i samma ställning. Det ställer sig naturligtvis svårare för en yrkesidkare att etablera en ny affär eller vinna delägareskap i en redan existerande, än det är för den unge farmnaren, men svårigheterna äro icke oöfverstigliga eller större än förr. De äro icke sådana att de kunna förkväfva ärelystnaden; och det är värdt att taga med i räkningen, att om täflan inom industrien och affärsvärlden är hårdare, så är priset så oändligt mycket större.
Innan vi sysselsätta oss med yrkesidkarens framtidsutsikter i den industriella eller bokhållarens i den merkantila och finansiella världen, så låt mig få visa att inga andra klasser än dessa båda ha haft mycket att göra med etablerandet af de bäst kända fabriker, affärshus och finansiella institutioner, som vi i dag äga i Förenta staterna. Jag börjar med yrkesutbildade handtverkare och väljer de bäst kända industrietablissemangen i hvarje fack; Baldwin Works för lokomotiv, Sellers & C:o, Bement & Dougherty för mekaniska verktyg; Disston's Works för sågar; Dobsons och Thomas Dolans fabriker i Filadelfia och Garys i Baltimore för textiltillverkning; Fairbanks för vågar; Studebakers för vagnar; Pullman i Chicago, Allison i Filadelfia, vagnar; Washburn & Moen och Cleveland Rolling Mills för ståltråd etc., Bartletts järngjuteri i Baltimore; Sloanes—äfven Higgins—mattor; Westiughouse, elektriska apparater; Peter Henderson & C:o och Landreth & C:o, fröaffär; Harper Brothers, bokförläggare; Babbits, »Babbitt's metall»; Otis Works, Cleveland, ångpannor; Remington Works and Colt's Works, skjutvapen; Singer Company, Howe och Grover, symaskiner; Mc Cormick Works i Chicago, Balls i Canton och Walter A. Woods, jordbruksredskap; skeppsbyggeri, Roach, Cramnp och Neafie för Atlanten; Scott för Stilla hafvet; Pankhurst, Wheeler, Kirby, Mc Dugall, Craig, Coffinberry och Wallace, hufvudmännen för skeppsbyggeribolagen för våra stora insjöar; Burdens, hästskor; Atterbury Works, glas; Groetsingers, garfveri; Ames Works, skyfflar; Steinway, Chickering och Knabe, pianofabrik.
Hvartenda af dessa stora affärsföretag grundades och sköttes af yrkesmässigt utbildade män, som börjat från början. Listan kunde bli mycket längre, om vi räknade äfven dem, som skapats af personer, hvilka började sin bana som springpojkar eller kontorister. Edison, till exempel, var telegraftjänsteman, Corliss, innehafvare af Corliss' maskinfabrik; Cheney, »Cheneysilke» Roebling, ståltråd; Spreckels, sockerraffinaderi—alla dessa och ännu många flera arbetets härförare—voro fattiga gossar med naturlig begåfning, för hvilka en regelbunden yrkesutbildning knappt är behöflig.
På det merkantila och finansiella området intager den fattige kontoristen samma plats, som den fackbildade yrkesmannen på det industriella. Claflins, Jaffrays, Sloans, Lords, Taylors, Phelps, Dodges, Jordan & Marshs jätteaffär i Boston, Fields i Chicago; Barrs i St. Louis; Wanamaker i Filadelfia; Meldrum & Anderson i Buffalo; Newcomb, Endicott & C:o i Detroit; Taylor i Cleveland; Daniels & Fishers i Denver; Home och Campbell & Dick i Pittsburg—alla dessa hafva, så långt »mina forskningar nått, samma historia att förtälja. Wanamaker, Claflin, Jordan, Lord, Field, Barr och de öfriga ha varit fattiga springpojkar, och Phelps och Dodges voro båda två fattiga kontorister.
Inom bank- och finansvärlden är det ett kändt förhållande, att våra Stanfords, Rockefellers, Goulds, Sages, Fields, Dillons, Seligmamms, Wilsons och Huntingtons stigit fram ur de djupa leden. Millionärerna startade som fattiga gossar, tränade i den strängaste, men nyttigaste af alla skolor—fattigdomen.
HVAR ÄR DEN UNIVERSITETSBILDADE MANNEN?
Jag bad en börsbankir ge mig några namn på högre banktjänstemän i Newyork, hvilka börjat som springgossar eller bokhållare. Han skickade mig trettiosex namn och skref att han skulle skicka mig flera dagen därpå. Jag kan icke upptaga läsarens tid med att räkna upp hela listan, utan får nöja mig med att anföra de mest kända: Williams, direktör för Chemical Bank; Watson & Lang för Montrealbauken; Tappen, direktör för Gallatin National; Brinkerhoff, direktör för Butchers' and Droversbanken; Clark, vicedirektör för American Exchange; Jewitt, direktör för Irving National; Harris, direktör för Nassaubanken; Crane, direktör för Shoe-and-Leatherbanken; Nash, direktör för Corn Exchangebanken; Cannon, direktör för Chase National; Cannon, vicedirektör för Fourth National; Montagne, direktör för Second National; Baker, direktör för First National; Hamilton, vicedirektör för Bowerybanken o. s. v.
Frånvaron på denna lista af den akademiskt bildade bör noga begrundas. Jag har gjort efterforskningar på alla möjliga håll, men kan icke spåra honom som affärsledare, ehuru han icke sällan innehar förtroendeposter i finansiella institutioner. Detta är mycket förklarligt. Segrarna ha många års försprång före den studerande. De ha redan i tonåren beträdt täflingsbanan—den bästa åldern för att inhämta kunskap är mellan fjorton och tjugo år. Under det studeranden har lärt sig litet om gamla barbariska skärmytslingar eller sökt tillägna sig kunskap i några längesedan döda språk, något som synes lämpligt för tillvaron på någon annan planet än vår och är af ringa värde i praktiska lifvet, har den blifvande affärsmannen uppfostrats i erfarenhetens skola och fått just den utbildning, som betingar framgång.