Jag talar icke om verkan af universitetsbildning på sådana unga mäns framtid, som bestämt sig för den lärda banan, där den i viss mån är så godt som oundviklig, men den nästan totala frånvaron af akademiskt bildade män på de förnämsta platserna inom affärsvärlden synes nästan leda till den konklusion, att universitetsbildning i dess nuvarande form rent af hindrar framgången på detta område. Det bör anmärkas att aflönade tjänstemän icke äro i egentlig bemärkelse affärsmän—icke sådana, som sätta in hela sitt intresse och sin energi i affärsföretaget och bero af dess framgång. Det är på detta fält den tjugoårige studenten har ringa utsikt mot gossen, som vid fjorton års ålder började med att sopa kontoret eller skrifva fakturor. Verkligheten bevisar detta. Det finns några exempel på söner till affärsmän, hvilka, efter aflagda universitetsexamina, ägnat sig åt affärsverksamhet och lyckats sköta ett redan ordnadt företag, men de äro få i jämförelse med dem, som misslyckas i att uppehålla den ärfda förmögenheten.

Men på de senaste åren ha uppstått tekniska skolor, hvilka börja att bära god frukt inom olika yrkesgrenar. Den i yrket uppfostrade, som hittills alltid afgått med segern i våra industriaffärer, kommer nu att möta en farlig rival i den vetenskapligt bildade ynglingen. Tre af de största stålfabriker i världen stå under ledning af tre unga, bildade män—studerande från dessa skolor, som lämnade teorien i skolan för praktiken i fabriken, medan de ännu voro i tonåren. Walker, Illinois Steel Company, Chicago; Schwab, Edgar Thomson Works; Potter, Homestead Steel Works, Pittsburg, äro typiska för den nya rasen— ingen af dem ännu öfver trettiotalet. De flesta af afdelningscheferna, som lyda under dem, tillhöra samma klass. Sådana bildade unga män hafva en viktig fördel öfver den endast yrkesbildade—de äro tillgängliga och fördomsfria. Den uppfostran de fått i sökandet efter sanning gör dem mottagliga för nya ideer. Huru stor och oumbärlig arbetaren-yrkesmannen än har varit, är och fortfarande skall vara, så är han dock benägen att ha trånga affärssynpunkter, ty han är vanligen till åren, innan han får någon maktställning. Det är helt olika för den vetenskapligt bildade gossen: han har ingen fördom och är genast med om den sista uppfinningen eller nyaste metoden, äfven om en annan har upptäckt den. Han antager den plan, som han finner har bästa utsikten och förkastar sina egna påfund och idéer, hvilket arbetaren- förmannen mycket sällan kan förmås till. Underskatta därför icke fördelen af bildning; men det skall vara en bildning, som passar ens syfte och gör en bättre skickad för det lefnadsyrke man valt.

Det är på samma sätt inom den merkantila och finansiella världen, som inom den industriella, att vi böra fråga, icke hvilka platser dessa två typer—den teoretiskt och den praktiskt bildade yrkesmannen— intaga, utan hvilka de lämnat kvar åt andra inom affärslifvet. Mycket litet återstår, i sanning.

På det industriella området är den tränade yrkesmannen grundaren och ledaren af framstående affärsföretag. På det merkantila, handels- och finansområdet är det den fattige kontorspojken, som visat sig vara den förklädde prinsen, som icke går miste om sin arfvedel. Dessa äro de vinnande partierna. Det är den fattige kontoristen och arbetaren-yrkesmannen, som till sist råda inom hvarje affärsgren, utan kapital, utan relationer och utan universitetsbildning. Det är de, som ha stigit till toppen och tagit ledningen, som ha lämnat aflönade platser och modigt riskerat allt i grundandet af en affär.

Universitetsbildade finner man vanligen bland löntagarna, skötande underlägsna förtroendeposter. Hvarken kapital eller inflytande eller akademisk lärdom eller alla förenade ha visat sig vara i stånd att täfla med den energi och okufliga vilja, som framväxa ur den alltbesegrande fattigdomen. För att icke något af det jag nu säger må missförstås och uttydas såsom ett förringande af universitetsbildning, så ber jag att få förklara, att jag talar här till de lyckliga fattiga unga män, som äro hänvisade till arbete för sitt uppehälle. Sådana, som hafva råd att skaffa sig en akademisk titel och ha tillräckligt att lefva af, vill jag visst icke förmena denna förmån—i jämförelse därmed är mångmillionärens pekuniära vinst bara agnar—men för en fattig yngling är arbetet för uppehället en plikt—och en uppfylld plikt är mer värd än universitetsbildning—hur dyrbar denna än är. Grundlig bildning ger en man, som förstått att tillägna sig den, ädlare smak och högre syften än förvärfvandet af rikedom, och han har en hel värld att njuta af, dit den, som endast är millionär, icke har tillträde. Sann bildning kan förvärfvas utanför skolan; snille odlas icke uteslutande i de akademiska lunderna—en vildblomma, funnen ensam i skogen behöfver ingen hjälp af samhället—men genomsnittsmannen behöfver universiteten.

HÅLLA BOLAG PÅ ATT FÖRSVINNA?

Vår tids praktiske unge man, som arbetar vid hyfvelbänken eller disken och som Fortuna ännu icke hugnat med sitt leende, känner sig kanske hågad att påstå, att det är omöjligt att i våra dagar starta ett affärsföretag. Det ligger någon sanning häri. Det är naturligtvis oändligt mycket svårare att börja ett nytt affärsföretag nu än förr. Men det är bara en skillnad i sätt, icke i hufvudinnehåll. Det är oändligt mycket lättare för en ung praktisk man, som duger till något, att komma in i en ordentlig firma, än det någonsin varit. Dörrarna äro icke stängda för duglighet; tvärtom, de stå alltid på glänt. Kapital fordras icke—lika litet som relationer. Verklig duglighet har aldrig varit så eftersökt eller blifvit så högt uppskattad som nu.

Koncentrationslagen, som samlar alla merkantila och industriella företag i ett par stora fabriker eller firmor, innehåller i sig en annan, lika viktig lag. Dessa vidsträckta företag kunna icke med utsikt till framgång styras af aflönade biträden. Ingen stor affär af hvad slag som helst kan räkna på en lysande och varaktig framgång, om den icke är i händerna på praktiska personer, ekonomiskt intresserade af dess ställning. I den industriella världen ser det ut, som om bolagens dagar voro räknade. Jag har under största delen af mitt lif varit nödsakad att följa noga med verksamheten inom en mängd stora affärsföretag, hvilka ägdes af ett hundratal aflägsna kapitalister och sköttes af aflönade biträden. Jag tror att delägarskap mellan lifligt intresserade män, som känna sig äga affären, skall visa sig mera tillfredsställande och kunna lämna större utdelning, då man däremot i ett bolag knappast vet hur balansen ställer sig vid årets slut. De stora manufakturhusen, som gifva sina dugligaste biträden andel i deras respektive afdelningars vinst, arbeta med framgång, medan de, som försöka drifva affären endast med aflönade biträden, gå under. Äfven vid ledningen af våra stora hotell har det befunnits vara en klok åtgärd att låta de förnämsta biträdena bli delägare i affären. Inom hvarje affärsgren verkar denna lag, och affärernas framgång står i proportion till mängden af dugliga delägare bland dem, som handhafva förvaltningen. Kooperation i denna form tränger mer och mer in i alla affärsföretag. En manufakturaffär, som icke har praktiska, i sitt arbete fullt hemmastadda delägare, bör strax rätta denna försummelse och skall antagligen finna den eftersökta hjälpen bland de vakna, unga yrkesarbetarna, som utmärkte sig, då de arbetade för ett par dollars om dagen, eller bland ynglingarna från polytekniska skolan. Det är en ofta upprepad erfarenhet, att ett bolag, som är ovilligt att som delägare antaga en praktisk, duglig man, går miste om hans tjänst och ser att han erhåller del i en firma, där man är klok nog att ständigt ligga på utkik efter nödvändighetsartikeln: duglighet. Hittills har det icke ingått i bolagens praktik att efter förtjänst belöna dessa blifvande direktörer, men de måste börja därmed, om de icke vilja bli efter i täflingen med affärsfirmor, som lämna sina biträden andel i inkomsten.

Å andra sidan hafva bolag, hvilket jag särskildt vill påpeka för praktiska unga män, en fördel. Deras aktier säljas öppet. Om en arbetare önskar blifva intressent i något yrkesföretag i Amerika är vägen att nå dit ganska lätt. För femtio eller hundra dollars kan han bli aktieägare. Det blir mer och mer vanligt för arbetare att på så sätt placera sina besparingar. Det finns många förträffligt skötta bolag, som lämna riklig utdelning, och det bästa bevis en arbetare kan ge sina förmän på sin duglighet och sitt goda omdöme är, att hans namn står infördt i böckerna som aktieägare i affären.

Arbetarna hysa fördom mot att visa sina förmän, att den aflöning de erhålla tillåter dem att göra besparingar; men detta är ett misstag. Den sparsamme arbetaren är den värdefulle arbetaren, och den kloke arbetsgifvaren ser i den omständigheten att han sparar ett säkert bevis på att han måste duga till något. Hvarje bolag borde sträfva efter att förmå sina förnämsta arbetare att köpa dess aktier för sina besparingar. Endast därigenom kunna bolag hoppas att hålla jämna steg med enskilda yrkesmän, som redan hafva upptäckt en af framgångens värdefullaste hemligheter, nämligen att dela förtjänsten med dem, som mest bidraga att framkalla den. Den aflägsne kapitalistaktieägaren, som icke hyser det ringaste intresse för affärens verksamhet, utom kvitteringen af sin utdelning, är på väg att försvinna. I hans ställe inträder den duglige, praktiske arbetaren i industriens värld. Därför bör ingen ung praktisk arbetare fälla modet. Tvärtom, det blir lättare och lättare för yrkesmannen eller den duglige praktiske mannen att diktera villkor för sina arbetsgifvare. Där det förr fanns endast en väg till framgång, där finns det nu ett dussin. Framtidens jätteaffärer komma att lämna utdelning icke till lata kapitalister, som intet göra för deras framgång, utan till ett hundratal af deras dugligaste arbetare, på hvilkas förmåga och villighet framgången till stor del beror. Den frånvarande kapitalisten-aktieägarens plats intages af den kunnige oeh närvarande arbetaren.