Föreställ er att ett vackert exemplar af en gammal jakthund, som väl skött sin syssla, samlade en otalig mängd villebråd i parken, gödde dem och sade till sina valpar: »Se här, pojkar, jag har med stor möda samlat dessa djur, och nu vill jag att ni roar er. Jag är sa van att ströfva genom skogarna och kan icke lägga bort vanan att jaga, men ni, gossar, behöfva bara springa omkring i parken och ta för er hvad ni behagar. En sådan jakthund skulle föraktas af hvarje hundkännare. Husbonden skulle säga till en sådan hund: »Herr Hund, ni håller helt enkelt på att förstöra dessa valpar. För mycket kött och ingen motion ger dem skabb och sjutton andra krämpor; och om valpsjukan inte dödar dem, skola de bli en hop vingelbenta, surögda stackare, som ni får skämmas för. För himmelens skull låt dem lefva på hundbröd och hållas strängt».
Samma man gör själf med stor stolthet hvad han fördömer hos hunden eller katten. Han fördärfvar sina barn, och när han sedan blir gammal, klagar han öfver att han gjort allting för dem, och ändå ha de bara gjort honom sorg. Den, som ger sin son en befattning han icke gjort sig förtjänt af och ger honom tillfälle att vanära sig och sina anhöriga, förtjänar icke mera deltagande, än hvilken som helst usling, som afsiktligt uppfostrar en gosse till ohederlighet.
De feta, onyttiga mopsarna, som flåsande och pustande släpas i band af unga damer, kunna icke klandras för sin belägenhet; och samnma förhållande är det med rika mäns söner. De unga damerna, som gödde sina mopsar alltför rikligt, och fäderna, som skämde bort sina söner, ha endast sig själfva att skylla.
Ingen skulle kanske vilja försvara saken, men hvem som helst måste medge, att om lagen gjorde det omöjligt för en person att ärfva mer än en god uppfostran och en sund kroppskonstitution, så skulle vi inom kort äga ett nytt, bättre släkte.»
Detta är sundt. »Om ni ser det i The Sun, så är det så»—åtminstone i detta fall.
Det är icke den fattige unge mannen, som hvarje morgon går till sitt arbete och håller på därmed till aftonen, som vi skola beklaga. Det är den rike mannens son, hvilken Försynen förmenat denna ärofulla uppgift. Det är icke den arbetsamme mannen, utan den late, som skulle väcka vårt deltagande och allvarliga bekymmer. »Lycklig den människa, som funnit sitt arbete», säger Carlyle. Jag säger: »Den människa är lycklig, som måste arbeta, som måste arbeta strängt och arbeta länge». En stor skald har sagt: »Den beder bäst, som älskar mest». Detta kunde omnskrifvas till: »Den beder bäst, som arbetar mest». Ett hederligt dagsverk väl fullbordadt är ingen dålig bön. I våra dagar höjes ofta ropet: »Afskaffa fattigdomen!» Men det kan lyckligtvis icke ske; fattiga skola vi alltid hafva ibland oss. Afskaffa fattigdomen, och se sedan hvad det blefve af »människosläktet? Framåtskridande och utveckling skulle upphöra. Tänk om dess framtid berodde på de rika. Tillförseln af hvad som är godt och stort skulle afstanna och det mänskliga samhället återgå till barbarism. Afskaffa lyx, om ni vill, men lämna oss den mark, ur hvilken det bästa hos människokaraktären växer upp: fattigdom—hederlig fattigdom.
Jag vill för ett ögonblick antaga, mina herrar, att ni alla voro nog lyckliga att vara födda fattiga. Den första fråga, som tvingar sig på er, är denna: »Hvad skall jag lära att göra för slags nyttigt arbete, som i utbyte skall gifva mig medel till föda, kläder, hus och hem och göra mig oberoende af andras understöd? På hvilket sätt skall jag förtjäna mitt uppehälle?» Och den unge mannen kan föredraga, eller tro att han skulle föredraga ett visst slags arbete framför andra, att bli affärsman eller handtverkare, präst, läkare, arkitekt, elektriker eller jurist. Jag tviflar icke på att några af er i edra mest högtsväfvande planer sträfva efter att bli journalister. Men det är af ringa betydelse, hvad den unge mannen tycker om eller inte tycker om; han måste alltid hålla en punkt klar framför sig: »Kan jag uppnå en sådan skicklighet i detta fack, att jag säkert, genom att ägna mig däråt, kan förtjäna mitt uppehälle?»
Den unge man, som beslutar sig för ett nyttigt arbete, för hvilket han till gengäld får en summa, som är tillräcklig för hans underhåll, ser klart en af sina allra första plikter. Han möter genast frågan, som tvingar sig på honom och kräfver ett svar, och han besvarar den riktigt.
Här är intet tal om förvärfvande af rikedom. Hvar och en medgifver, att en ung mans första plikt är att arbeta för sitt uppehälle. Om det nästa steg han har att taga äro äfven alla eniga; den unge mannen kan icke sägas hafva uppfyllt hela sin skyldighet, om han lämnar ur räkningen lifvets tillfälligheter, olyckshändelse, sjukdom och tryckta arbetslöner, som för närvarande. Klokheten bjuder honom att besinna dessa omständigheter, och det är en del af hans plikt att spara något af sin inkomst och placera sina besparingar i banker eller egendom eller i något vinstgifvande företag, så att han i händelse af behof eller på sin ålderdom icke står på bar backe, utan har något att lefva af. Jag tror att vi alla äro öfverens om lämpligheten—nej plikten att arbeta och spara för vårt uppehälle och därigenom bibehålla vårt oberoende och vår själfaktning.
Dessutom tager jag för afgjordt, att några af er redan beslutat att så snart som möjligt bedja »en viss ung dam» dela sin lott—eller lotter, ty naturligtvis skulle han ha en lott eller ett par att dela. Äktenskapet är en mycket viktig sak och ger anledning till många allvarliga betraktelser. »Tänk på att du, när du gifter dig, får en kvinna med godt, sundt förstånd», var det råd min lärare gaf mig, och jag testamenterar det härmed åt er. Godt, sundt förstånd är den ovanligaste och den oskattbaraste egenskapen hos både kvinna och man. Men innan ni får tillfälle att skaffa er en kamrat genom lifvet, kommer den frågan, hvarom jag ämnar tala till er—»rikedom»—icke rikedom på millioner, utan helt enkelt tillräcklig inkomst för att föra ett anspråkslöst, oberoende lif.