Hvad menas med rikedom? Hur skapas den och hur fördelas den? Icke långt härifrån ha vi ofantliga kollager, som millioner af år legat till ingen nytta och därför varit värdelösa. Genom något experiment eller kanske en tillfällighet upptäcktes att den där svarta stenen kunde brinna och frambringa värme. Människor gräfde schakt, satte upp maskiner, sprängde och hämtade upp kol, som de sålde till allmänheten.

Det tog vedens plats som bränsle till ungefär halfva kostnaden. Genast blef hvarje kollager värdefullt, därför att det var nyttigt eller kunde blifva det, och sålunda blef landets rikedom ökad med en ny artikel, värd hundra, ja, tusen millioner. En skotsk arbetare, förtäljer historien, satt en dag och såg in i elden, där en tekittel stod och kokade, och han märkte huru ångan lyfte locket. Detta ha hundra tusentals människor sett före honom; men ingen såg hvad han såg —ångkraften, som gör hela världens arbete för så oändligt liten kostnad i jämförelse mot förr, att man icke ens förmår att räkna ut, huru mycket världens rikedom ökades häraf. Allmänhetens besparingar äro rikedomens rot. En ung mans arbete till allmänhetens bästa skapar rikedom i förhållande till den nytta han gör allmänheten. Kommendör Vanderbilt såg, tror jag, tretton olika korta järnvägslinjer mellan New York och Buffalo, under tretton olika förvaltningar och med en osammanhängande och besvärlig tjänstgöring. Albany, Schenectady, Utica, Syracuse, Auburn, Rochester m. fl. stodo i spetsen för några af dessa bolag. Han förenade dem alla, byggde en direkt linje, hvaröfver er statsexpress flyger femtioen mil i timmen—största uppnådda hastighet. Och hundratals passagerare befara den linjen mot en under det gamla systemet. Han gjorde allmänheten en särskild tjänst, som fullföljd af andra, nedbringar kostnaden för transport af födoämnen från Västerns prärier till edra dörrar till en ren obetydlighet pr ton. Han förskaffade allmänheten—och fortfar därmed hvarje dag— oberäknelig rikedom, och den vinst han själf skördade var endast en droppe i hafvet, jämförd med den han öste öfver staten och nationen.

I gamla dagar, innan ånga, elektricitet eller någon annan af de modärna uppfinningarna, som gemensamt ha förändrat världens utseende, funnos till, gjordes allt i liten skala. Det fanns icke tillfälle för stora idéer att blifva utförda i stor skala och sålunda skaffa rikedom åt uppfinnaren, upptäckaren, upphofsmannen eller verkställaren. Nya uppfinningar gåfvo detta tillfälle, och många stora förmögenheter skapades af enskilda. Men i våra dagar passera vi—såvida vi icke redan ha gjort det—detta utvecklingsstadium, och det är endast en orsak, som numera kan skapa stora förmögenheter—jordegendomarnas stigande i värde. Fabriksverksamhet, kommunikation öfver land och haf, banker och försäkringsanstalter hafva alla kommit i händerna på bolag, bestående af hundra, i många fall tusen aktieägare. New Yorks centraljärnväg äges af mer än tiotusen aktieägare, Pennsylvaniajärnvägen äges af flera personer än den stora armé består af, som den har i sin tjänst, och nästan en fjärdedel af ägarna äro kvinnor och barn. På samma sätt är det med de stora fabriksbolagen, med de stora ångbåtslinjerna, med bank- och försäkringsinrättningarna, ja med alla affärsgrenar. Det är ett stort misstag af unga män att säga: »Åh, vi kunna aldrig komma in i en affär». Om någon af er sparat så mycket som femtio eller hundra dollars så vet jag verkligen inte någon slags affärsgren, hvari ni inte genast kan kasta er in. Med aktien på fickan kan ni infinna er vid aktieägarnas sammanträde, hålla tal och framställa förslag, tvista med direktören och förklara huru bolagets förvaltning bör ordnas och ha en ägares alla rättigheter och hela inflytande. Ni kan köpa aktier i allting, från tidningar till hyreskaserner. Men kapital betalas så ömkligt nu för tiden, att jag tillråder stor försiktighet vid placeringen. Jag upprepar hvad jag förut sagt till kroppsarbetare och till präster, till professorer, artister, läkare och med dem likställda: »Sätt icke in edra penningar i något som helst affärsföretag »—affärsrisker äro icke för sådana som ni. Köp allra först ett eget hem, och om ni sen har något öfver, så köp ett annat hus eller del i ett hus, eller tag en inteckning i ett hus eller i en järnväg, och låt det vara första inteckningen samt nöj er med måttlig ränta. Vet ni att af hundra, som på egen hand försöka att göra affärer, visar statistiken att de nittiofem förr eller senare misslyckas. Jag vet det af egen erfarenhet. Jag kan citera »Hudibras» [1] och säga er, att, hvad åtminstone en affärsgren angår, äro hans ord i högsta grad träffande ännu i dag:

»Ack ve! Den man får mera, än han tål,
som ständigt har att göra med kallt stål.»

[1] »Hudibras»—en komisk hjältedikt från 1600-talet af Samuel
Butler

Aktieägare i järn- och stålaffärer kunna intyga sanningen häraf, antingen stålet är varmt eller kallt. Samma förhållande råder inom andra affärsgrenar.

Första klagan öfver våra dagars affärsställning gäller rikedomens hopande i fåtalets händer. Detta var, som jag redan sagt, förhållandet strax efter att de nya uppfinningarna ändrat världens ställning. Men i dag är det icke sant. Rikedomen blir mer och mer fördelad bland de många. Summan af arbetets och kapitalets gemensamma vinst, som nu kommer på arbetets lott, har aldrig varit så stor som nu, och summan, som går till kapitalet, aldrig så liten. Under det att kapitalets vinst minskats med mer än hälften, där den icke alldeles uteblifvit, visar statistiken att arbetsförtjänsten aldrig stått så högt som före de senaste dåliga konjunkturerna inom affärsvärlden, och att lefnadsförnödenheter betydligt fallit i pris. Storbritannien har inkomstskatt, och vårt land måste för en tid underkasta sig en dylik pålaga. Af statistiska uppgifter från England framgår, att under de elfva åren från 1876 till 1887 ökades antalet af personer, som i årsinkomst hade från 750 till 2,500 dollars, med mer än 21 procent och minskades antalet af dem, som hade från 5,000 till 25,000 dollars, med 2 1/2 procent.

Ni kan vara öfvertygad om, mina herrar, att frågan om rikedomens fördelning ganska snart ordnar sig under närvarande förhållanden och ordnar sig i den rätta riktningen. De få rika bli fattigare, och de arbetande många bli rikare. Några få undantagsmän kunna nog skapa sig rikedom, men den blir säkert måttligare än förr. Detta är kanske icke till så stor lycka för massan af folket, som man är benägen att tro, emedan samlandet af stor rikedom i händerna på en företagsam man, som fortfarande hänger i arbetet, är det bästa medlet att åstadkomma mångas välstånd. Tänk på den rikaste man, som världen någonsin sett, och som dog i New York för några år sedan. Med undantag af en liten ränta, som förslog till de dagliga utgifterna, var hela hans förmögenhet och dess afkastning insatt i företag, som åstadkommit vårt järnvägssystem, med dess oerhördt billiga transportkostnader. Antingen millionären vill det eller ej, så kan han icke undgå den lag, som under nuvarande förhållanden tvingar honom att använda sina millioner till folkets bästa. Allt han kan få af dem under de få år han lefver är att han kan bo i ett finare hus, ha finare möbler och omgifva sig med konstföremål. Jag kunde tilllägga: ett präktigare bibliotek— mera af gudarna i sin närhet—men af hvad jag sett af millionärer är biblioteket den minst begagnade delen af deras »möbler» i den ståtliga bostaden. Han kan äta finare mat och dricka finare viner, hvilket bara förstör honom. Men den modärne millionären är vanligen en man med mycket tarflig smak och till och med gnidarevanor. Han använder mycket litet för egen räkning och är arbetsbiet, som i industrikupan samlar honung, hvilken sedan kommer invånarna i den där kupan och allmänheten i stort sedt till godo. Detta är en sann bild af millionären, sådan Mr. Carter skildrat honom i sitt märkliga tal inför Beringsundtribunalet i Paris: [2]

[2] En år 1893 tillsatt skiljedomstol för att lösa tvisten mellan Amerika och England om sälfångsten i Berings sund.—Ö a.

»De som lyckas bäst i att förvärfva egendom och i en sådan enorm utsträckning äro just de män, som kunna bäst sköta den, så att den mest gagnar samhället. Det är därför att de äga den egenskapen, som de kunna förstora den i så hög grad. De äga verkligen i ordets rätta mening, endast hvad de förbruka. Återstoden tillfaller det allmänna bästa. De äro endast förvaltarna. De placera rikedomen och ställa om att pengar sättas in i det eller det företaget och i ännu ett annat. Allt slags arbete, som kan vara produktivt, gynnas af dem. Dessa män, som förvärfva dessa hundra millioner, göra släptjänst hos den återstående delen af samhället—sådan är faktiskt deras ställning. Och samhället tål det, därför att det vet att det är fördelaktigast.»