Den näst största faran för en ung affärsman i detta samhälle är, tror jag, spekulation. När jag arbetade vid telegrafen här, hade vi ingen växelbörs, men de personer och firmor, som spekulerade i de östra staternas växelpapper, voro naturligtvis kända af oss telegrafister. De kunde räknas på en hands fingrar. Dessa män voro icke första klassens medborgare och betraktades med misstankar. Jag har lefvat, tills jag sett alla dessa spekulanter ohjälpligt ruinerade, både ekonomiskt och moraliskt. Det gifves knappast ett enda exempel på en man, som vunnit förmögenhet genom spekulation och sedan behållit den. Spelare dö fattiga, och det finns icke en spekulant, som fört ett aktningsvärdt lif eller varit till nytta för samhället. Den man, som rycker till sig morgontidningen för att allra först se efter huru hans djärfva spekulationer ställa sig efter börsnoteringarna, gör sig oduglig för den lugna besinningsfullhet, som senare på dagen erfordras vid lösningen af affärsproblem. Han uttorkar den lifskälla, ur hvilken ihärdighet och koncentrerad energi skulle flöda och hvarpå hans hufvudaffärs hela framgång beror.
Spekulantens och affärsmannens vägar gå åt olika håll. Den förres framgång beror på en svängning af Fortunas hjul, han är millionär i dag, bankrutt i morgon. Men affärsmannen vet, att endast genom åratals tålig, outtröttlig uppmärksamhet på sitt företag kan han få sin belöning, som icke är följden af en slump utan af väl beräknade medel för att nå målet. Under alla dessa år styrkes han af den uppmuntrande tanken, att han omöjligt kan tillgodose sig själf utan att äfven bringa välstånd åt andra. Hvad åter spekulanten angår, så hade det varit bättre att han aldrig hade lefvat; han har hvarken gagnat sig själf, sina medmänniskor eller samhället. För icke lång tid sedan grepos hundratals unga män här i staden af frestelsen att spekulera i olja, och många ruinerades. Alla togo de skada, antingen de vunno eller förlorade. Ni blir kanske, nej säkert, frestad på samma sätt; men då hoppas jag ni skall minnas mitt råd. Säg till frestaren, som vill förmå er att riskera edra små besparingar, att om ni någonsin beslutar er för att spekulera, så är ni fast bestämd att vända er till en ordentligt ordnad inrättning, där ni vet att de öppet bedraga. Ni har öppet spel och lika stor utsikt på rödt och svart på ett sådant ställe—på börsen har ni intetdera. Ni kunde lika gärna pröfva er lycka med en falskspelare. Ännu en sak är att beakta vid spekulationen. Ingenting är viktigare för en ung affärsman än obestridd kredit, kredit framkallad af förtroende till hans försiktighet, grundsatser och fasthet i karaktär. Tro mig, intet dödar så snabbt krediten hos en bankdirektion som kännedomen om att firmor eller personer äro invecklade i spekulationer. Det är icke af den ringaste betydelse, om det tillfälliga resultatet af dessa spekulationer är vinst eller förlust. I samma ögonblick en man blir känd som spekulant, står hans kredit på spel och är snart förstörd. Hur kan man ge kredit åt en man, hvars tillgångar en panik bland spelare strör för alla vindar på en timme? Hvem kan beräkna hans ställning bland dem? Endast detta är säkert: att han när som helst kan vara ruinerad och att de, som gett honom kredit, ha sig själfva att skylla. Blif affärsman, men spekulera aldrig!
Den tredje och sista faran, för hvilken jag vill varna er, har gjort mången vacker farkost, som gaf löfte om en lyckosam färd, till vrak. Det är den farliga vanan att »gå i borgen»—ännu farligare, därför att den så ofta anfaller en i vänskapens dräkt. Den vädjar till edra ädelmodiga instinkter, och ni säger: »Hur kan jag neka att låna mitt namn för att hjälpa en vän?» Låt mig försöka att ställa er på säker, hederlig grund i denna sak. Jag uppmanar er till att fatta beslutet: att aldrig gå i borgen. Men det liknar för mycket »aldrig smaka vin», »aldrig röka» eller andra »aldrig», som vanligen resultera i undantag. Som affärsman kommer ni antagligen att ibland ikläda er ansvarighet för vänner. Men här är gränsen, där hänsynen för vännernas framgång upphör och hänsynen för er egen heder börjar.
Om ni har skulder, så är hela ert kapital och alla edra tillhörigheter en okränkbar säkerhet för dem, som litat på er. Ni kan icke med heder företaga något, som sätter dessa första kraf på er på spel. När en man med skulder går i borgen för en annan, är det icke sin egen kredit eller sitt eget kapital han riskerar, det är sina egna kreditorers. Han kränker ett förtroende. Kom därför ihåg: Gå aldrig i borgen, förrän ni har pengar, som icke behöfvas för edra egna skulder, och ikläd er aldrig förbindelser utöfver dessa medel.
Innan ni alls ikläder er någon ansvarsförbindelse, så betrakta den rent af som en gåfva och fråga er själf, om ni vill ge er vän denna gåfva och om ni har rätt att förfoga öfver penningarna utan förfång för edra kreditorer.
Endast denna ståndpunkt kan en hederlig affärsman intaga.
Jag besvär er att undvika spirituosa, spekulation och borgensförbindelser. Tag er i akt för alla tre, ty spirituosa och spekulation äro för den unge mannen Scylla och Charybdis på affärslifvets haf och borgen är »skär förut».
Förutsatt att ni är säker för dessa, de största farorna, blir det fråga om hur ni skall höja er från den underlägsna ställning, vi antaga, att ni nu innehar, till den, som ni, enligt min åsikt och, som jag hoppas, äfven er egen, bör intaga. Jag skall skänka er hemligheten. Den ligger hufvudsakligen i detta. I stället för frågan: »Hvad måste jag göra för min arbetsgifvare» sätt: »Hvad kan jag göra?» Troget och samvetsgrant uppfyllande af ålagda plikter är visserligen godt och väl, men följden i sådana fall blir vanligen, att då ni så väl uppfyller edra nuvarande plikter det är bäst att ni får fortsätta att uppfylla dem. Men, mina unga herrar, det duger icke. Det duger icke för blifvande chefer. Det måste vara något mer. Vi göra bokhållare, kassörer och siffergranskare af den sorten, och de få bli där, tills visan är slut. Mannen, som vill framåt, måste göra något särskildt, något utom sitt speciella fack. Han måste tillvinna sig uppmärksamhet. En befraktningskontorist kan upptäcka ett misstag i en faktura, hvarmed han icke har att skaffa, men som undgått vederbörande. Den, som har med vägning att göra, kan spara åt firman genom att betvifla vikternas riktighet och få dem justerade, äfven om detta tillkommer en annan person. Till och med springpojken kan påskynda sin befordran genom att göra mer, än hans instruktioner, strängt taget, ålägga honom. Det finns ingen plats så ringa och anspråkslös, icke heller någon så hög, på hvilken en duglig och villig ung man icke dagligen kan visa sig värdig större förtroende och användning samt, hvad som är ännu bättre, visa sitt okufliga beslut att komma fram. En dag kan ni, i er egen afdelning, bli ålagd att göra eller säga något, som ni vet vara oförenligt med firmans intresse. Här har ni det gynnsamma tillfället. Res er upp som en man och tala ut. Säg det modigt och gif edra skäl och visa på så sätt er arbetsgifvare, att under det hans tankar varit på annat håll, har ni, i stället för att sofva, som han trodde, satt er in i bästa sättet att befordra firmans fördel. Ni kan ha rätt eller orätt men i hvarje fall har ni vunnit framgångens första villkor. Ni har väckt uppmärksamhet. Er principal har upptäckt, att han icke blott har en daglönare i sin tjänst, utan en man, icke en person, som nöjer sig med att gifva så och så många timmars arbete för så och så många dollars ersättning, utan en, som ägnar sin lediga tid och sin omtanke åt affären. Ett sådant biträde måste man tänka på med välvilja. Det skall icke dröja länge, innan hans mening i en eller annan fråga infordras, och om rådet är klokt, kommer det säkert att begäras oftare och i långt viktigare fall. Detta betyder delägarskap, om icke med nuvarande arbetsgifvare så med andra. Ni har fått foten på stegen—hur högt ni kan klättra beror helt och hållet på er själf.
Ett falskt axiom, som ni ofta får höra, vill jag varna er för: »Lyd befallningen, äfven om den skadar den, som gett den». Det skall ni icke göra. Det är ingen regel att följa. Bryt en befallning för att rädda den, som gett den. Det har aldrig funnits någon person med utpräglad karaktär, som icke någon gång brutit mot sedvänja och regel och skapat sig sina egna. Uttrycket passar endast för sådana, som icke ha någon högre sträfvan, och ni är bestämd att bli chef och att gifva föreskrifter och bryta föreskrifter. Tveka icke att göra det, om ni är öfvertygad om att er arbetsgifvares intresse befordras därigenom, och om ni är så säker på resultatet, att ni vill taga ansvaret. Ni blir aldrig delägare, förrän ni känner till er egen särskilda afdelning långt bättre, än hufvudmännen själfva möjligen göra. När ni blir ställd till ansvar för er själfrådiga handling, så visa på resultatet af ert skarpsinne och säg, att ni visste hur det skulle bli; visa hur oriktiga befallningarna voro. Uppträd som bas gent emot er bas, så snart ni kan. Är han af det rätta slaget, så tycker han om det; är han det icke, så är han ingen man ni bör stanna kvar hos, lämna honom när som helst och försök att få tag i en som bättre förstår sig på att bedöma intelligens. Våra unga delägare i firman Carnegie ha vunnit sina sporrar genom att visa, att vi icke förstodo hvad som behöfdes hälften så bra som de. Några af dem ha vid ett par tillfällen uppträdt mot mig, som om de ägde affären och jag varit någon odåga från New York, som lade mig i hvad jag inte begrep. Nåja, numera händer det sällan att någon lägger sig i deras förehafvanden. De voro rätta »basarna»—just de män vi sökte efter.
Det finns ett säkert kännetecken på den blifvande delägaren, den framtida millionären: hans inkomster öfverstiga alltid hans utgifter. Han börjar tidigt att spara, nästan lika tidigt som han börjar att förtjäna. Det betyder intet hur litet det är, men spara detta lilla. Placera det säkert, i något företag, som ni tror är fördelaktigt, men intet vågspel—kom ihåg det.