Ni skall finna, att den som misslyckades saknade omdömesförmåga; han hade icke beräknat medlen att nå sitt mål; han var en oförståndig karl; han hade icke tränat sig; han kunde icke hoppa; han gjorde det på en slump. Han var lik den där unga damen, som på frågan om hon kunde spela fiol svarade: »Jag vet inte; jag har aldrig försökt.»— Den andre, som hoppade öfver strömmen, hade flitigt tränat sig; han visste ungefär hur pass långt han kunde hoppa. Och han visste fullkomligt säkert, att han kunde hoppa långt nog för att nå en punkt, hvarifrån han kunde vada till stranden eller taga ett nytt hopp. Han visade omdömesförmåga.

En ung man, som gjort sig känd för att utföra hvad han föresatt sig, skall finna huru hans arbetsfält växer år efter år och huru uppgifterna blifva större och större. Å andra sidan, den man, som måste erkänna sitt nederlag och be sina vänner om hjälp för att få börja på nytt, är verkligen illa däran.

Studerande vid våra skolor och universitet voro förr färdiga med examen redan i ton-åren. Detta ha vi ändrat, och de studerande äro i allmänhet äldre, när de börja kampen för tillvaron, men de ha naturligtvis lärt en hel del mer. Såvida den unge universitetsmannen icke hufvudsakligast använder sin tid för att inhämta kunskap i det ämne, som han tänker ägna sitt lif åt, så blir han, om han går in i en affär, undanträngd af yngre män, som börja i ton-åren, ehuru de sakna universitetsbildning. Detta säger sig själft. Nu är frågan: Skall den studerande, som vistats i teoriernas region, hinna fatt mannen, som har ett par års försprång på praktikens hårda och strängt uppfostrande fält.

Att detta är möjligt för den studerande är ju tydligt och att han i sitt senare lif kommer att äga bredare vyer, än den vanlige affärsmannen, som saknar akademisk bildning, är också tydligt, och det är naturligtvis slutet, som blir det afgörande; början är glömd och har ingen betydelse. Men om den studerande någonsin skall hinna fatt den, som först startade i täflingen, så måste det vara genom att äga starkare uthållighet; hans öfverlägsna kunskap och därpå grundade sundare omdöme måste slutligen förhjälpa honom till seger i täflingen. Det är tre brister, som vanligen känneteckna mannen, som startar, innan karaktären vunnit manlig fasthet, nämligen: bristen på sträng själfdisciplin, på allvarlig koncentration och på en allt behärskande ärelystnad. Den unge universitetsmannens vanor och den i en affär anställde ynglingens äro himmelsvidt skillda.

Det är en annan svårighet, som i de flesta stora affärsföretag möter den äldre mannen. Där råder nämligen en sträng civilförvaltning och befordran utan favoritsystem. Det ställer sig därför mycket svårt att få någon annan anställning än i de lägsta graderna. Man måste börja vid foten, och det är bäst för alla parter, synnerligast för den unge studeranden.

Undantagsstudenten borde naturligtvis öfverträffa undantags-icke-studenten. Han har större bildning, och bildning gör sig alltid gällande, om de andra egenskaperna äro desamma. Tag två män med lika naturlig begåfning och energi, samma ärelystnad och personliga egendomligheter, och den af de två, som erhållit den bästa, mest omfattande och mest lämpliga bildningen, har utan gensägelse en ofantlig fördel öfver den andre.

AFFÄRSMAN OCH SPEKULANTER

Alla äkta mynt hafva blifvit efterapade; efterapningen af »business» är spekulation. En affärsman ger valuta för sin inkomst och uppfyller en nyttig förpliktelse. Hans tjänster äro nödvändiga och komma samhället till godo; dessutom arbetar han ihärdigt för att utveckla landets tillgångar och bidrager sålunda till släktets framåtskridande. Detta är äkta mynt. Spekulation däremot är en parasit på affärsmännens arbete. Den skapar ingenting och fyller intet behof. När spekulanten vinner, så tar han pengar utan att lämna vederlag eller betala därför, och då han förlorar, tar hans medspekulant pengarna från honom. Det är ett rent hasardspel mellan dem, förnedrande för båda. Ni kan icke vara en hederlig affärsman och en spekulant. Tillvägagångssättet och syftet på den ena banan äro olycksbringande för den andra. Ingen affärsman kan spekulera hederligt, ty de som visat sig ha förtroende för honom ha rätt att vänta strängt fasthållande vid affärsmetoder. Fordringsägaren tar den vanliga affärsrisken, men vill icke veta af någon spekulationsrisk. Det äkta och det förfalskade ha intet gemensamt.

Att nittiofem procent af dem, som för egen räkning börja ett affärsföretag, misslyckas, låter otroligt, och ändå säger statistiken, att det förhåller sig så. Med siffror kan man bevisa hvad som helst, heter det, men det är dock ett faktum, att proportionen är mycket stor. Tro inte att jag vill afskräcka er från att försöka bli era egna herrar och skaffa er en egen affär, långt därifrån. Dessutom låter den blifvande affärsmannen icke afskräcka sig af något, som någon kan säga. Han är en sann riddare och säger med Fitzjames:

Om full af faror vägen är, dess större lockelser den bär.