Den unge mannen, som föresatt sig att bli en affärsman, låter icke hindra sig, och icke heller låter han sig lockas in på en annan bana —han skall göra en start och få pröfva sina krafter. Han måste gå på. Tids nog att besluta sig för lifslång träldom som blott löntagare, sedan ni först pröfvat på »business» och upptäckt, om ni är, eller icke är, en af de lyckligt lottade, som äga de erforderliga egenskaperna.
Jag har försökt att teckna undantagsakademikerns väg från aflöning till kompaniskap. Det är ingen fantasibild; ingen enda dag går förbi utan förändringar inom firman, hvilka höja unga män till delägarskap; och i hvarenda stad går ingen förste Januari förbi utan att medföra befordringar. »Business» kräfver ungt, friskt blod för sin tillvaro. Om några af er äro missmodiga i denna sak, så låt mig berätta er två historier ur min egen erfarenhet, som bestämdt skola muntra upp er.
EN TECKNING UR LIFVET
Det finns en stor fabriksägare, den störste i världen i sitt yrke. Jag känner honom mycket väl, en präktig karl, som gör heder åt sitt »business». Då han började åldras, insåg han, liksom alla kloka män, att nytt blod behöfde införas i hans affär; att medan det ännu var jämförelsevis lätt för honom att leda det vidsträckta företaget, skulle det vara välbetänkt att sörja för dess öfverlämnande i goda händer, när han dragit sig tillbaka. Rika mäns söner ärfva sällan lust för affärer. Jag kan icke yttra mig om huruvida detta är bra eller illa. Men då jag ser på människosläktet i dess helhet, tror jag det är bra.
Om rika mäns söner hade fattiga mäns söners tvingande behof och däraf framkallade ärelystnad och förmåga, skulle det finnas färre utsikter för universitetsstnderande än nu. Det var icke till någon af sin familjs medlemmar denne man vände sig för att finna den nya kraften. En ung man anställd i ett bolag hade ådragit sig hans uppmärksamhet vid utförandet af några uppdrag för sin firma. Den unge mannen hade ofta ärenden till den äldre affärsmannen. Denne var klok och gick icke hastigt till väga. Hans duglighet var han snart på det klara med, men det var endast en punkt bland många andra. I hvilka förhållanden lefde den unge mannen, hurudana voro hans vanor, böjelser och kunskaper? Hurudan var hans natur, utom hvad som rörde hans verksamhet? Han fann alla svaren på sina frågor tillfredsställande. Den unge mannen, hvars far var död, underhöll sin mor och en syster; hans vänner voro präktiga unga män, ett par af dem något äldre än han; han studerade; han var road af läsning; han hade ädla böjelser. Jag behöfver knappast säga att han var en ung gentleman, med aktning för sig själf, den förkroppsligade hedern, ur stånd till något lågt eller simpelt; i få ord, ett mönster för en ung man och, naturligtvis, fattig—det säger sig själft.
Den unge mannen blef eftersänd, och millionären sade honom, att han skulle gärna vilja anställa honom i sin affär, om han hade lust att göra ett försök. Millionären uttalade öppet sin afsikt att finna en ung affärsman, som kunde sätta sig in i företaget och med tiden befria honom från omsorg. Det uppgjordes att han skulle under två år ha plats som bokhållare, underkastad en bokhållares villkor, som i detta fall voro mycket stränga, därför att han måste vara på fabriken några minuter före sju på morgonen. Han skulle få något högre lön, än han hade förut, och om efter två års förlopp ingenting blifvit sagdt å någondera sidan, var öfverenskommelsen slut, och hvar och en af dem fullkomligt fri. Han var helt enkelt antagen på försök. Den unge mannen förklarade stolt, att han ville icke ha det annorlunda.
Allt gick som förut. Innan de två åren voro förflutna, var principalen säker på att han funnit den ytterst sällsynta artikeln: en ung »businessman». Huru många egenskaper innefattas icke i detta ord— först och främst omdömesförmåga; ty utan omdömesförmåga kommer en affärsman icke långt. Principalen förklarade för den unge mannen, att han var belåten med honom, nöjd med hans arbete och uttryckte sin glädje öfver att ha funnit honom. Han hade nu vidtagit anordningar för att upptaga honom i firman. Men till hans häpnad svarade den unge mannen:
— Jag är mycket, mycket tacksam, men det är mig omöjligt att emottaga anbudet.
— Hvad står på? Ni passar mig. Passar jag inte er?
— Ursäkta, sir, men af skäl, som jag icke kan förklara, vill jag lämna min plats om sex månader, då mina två år äro ute, och jag ämnade just säga upp den, så att ni kan få den fylld.