Under många år har jag uppmärksamt studerat frågan om kapital och arbete, och jag skulle gärna vilja anföra ett par utdrag ur en artikel, som jag för flera år sedan publicerade:
»Förnämsta orsaken till den slitning, som råder mellan kapital och arbete, svårighetens verkliga art, och det botemedel jag föreslagit mot denna olyckliga slitning:
Svårigheten kommer af att personer aldrig någonsin erhålla den ersättning, som just den tiden skulle tillkomma dem. Alla stora affärsföretag äro nödvändigtvis öfverhopade med order, låt oss säga sex månader i förväg, och för dessa order gälla naturligtvis de pris, som gällde när de bokfördes. Detta års affärsrörelse uppvisar kanske den bästa illustrationen till svårigheten. Stålräls vid slutet af förra året för leverans detta år stodo i 29 dollars pr ton i järnverken. Naturligtvis emottogo fabrikerna villigt order till detta pris och fortsatte att emottaga nya, tills den stigande efterfrågan oväntadt höjde priset till 35 dollars pr ton. Nu äro de olika fabrikerna i Amerika tvungna att under de närmaste sex månaderna, eller ännu längre, utföra de order, som icke öfverstiga 31 dollars pr ton, vid kusten och Pittsburg och, låt oss säga, 34 dollars i Chicago. Pris på frakt, järnmalm och andra saker hade under tiden stigit och de måste därför under största delen af året drifva affären med en högst obetydlig profit. Men arbetarna, som läste i tidningarna om »den stora rusningen i stålräls», begärde helt naturligt sin andel af vinsten, och tillföljd af vår bristfälliga lagstiftning mellan kapital och arbete fingo de den också. Arbetsgifvarna ha motvilligt gifvit hvad de under ordentligt ordnade förhållanden aldrig kunde ha blifvit ålagda att gifva. Följden har blifvit slitning och fortfarande missbelåtenhet bland arbetsgifvarna. Vänd om taflan. Stålrälspriserna falla. Fabrikerna ha ännu sex månaders arbete till högre pris än marknadens och kunna ha råd att lämna bättre löner, än marknadens ställning skulle kunna förmoda. Men de ha just blifvit ålagda att betala extra för arbete, som de icke skulle ha betalt, och försöka helt naturligt att reducera lönerna, då priset på räls faller. Bland arbetarna utbryter missnöje, och vi ha ett upprepande af de underhandlingar och sträjker, som ha karaktäriserat början af detta år. Med andra ord, när arbetsgifvaren går ned, envisas arbetstagaren att gå upp, och tvärtom. Hvad vi måste söka efter är en plan, hvarigenom arbetarna skulle få höga löner, när arbetsgifvarna få höga priser för sina produkter; och tvärtom, när arbetsgifvarna få låga priser för sina produkter, skola arbetarna få låga löner. Om denna plan kan bli funnen, skola arbetsgifvare och arbetstagare segla i samma båt, glädjas med hvarandra i medgången och, om olyckan kommer, stå troget vid hvarandras sida. De skola icke ha någon anledning till tvist, och i stället för en känsla af fientlighet skall en känsla af samhörighet råda mellan arbetsgifvare och arbetare. Det finns ett enkelt medel för att framkalla detta resultat och på hvars allmänna genomförande alla borde sätta in hela sin energi. Löner skulle baseras på en »rörlig skala», i proportion till produkternas nettopriser månad efter månad. Det är omöjligt för kapitalet att undanhålla arbetet något på en rörlig skala.»
En fördel, som ni får af detta bibliotek (Carnegies bibliotek i Braddock, Pennsylvanien) är, att ni får tillfälle se alla platstidningar och alla yrkestidskrifter, och jag ber er alla att noggrant studera dem. Ni skall finna många oriktiga uppgifter, många misstag. De äro oskiljaktiga från tidningspressen, som måste arbeta fort och rapportera t. o. m. alla rykten. Men genom läsning af de förnämsta tidningarna kan man tydligt se affärernas tendenser. Tidningarna skola icke ge er en korrekt uppgift på varupriser. Fabrikanter äro benägna att färglägga situationen en smula för att uppehålla priserna och förmå kunder att köpa. De tala icke om hur lågt de varit tvungna att sälja för konkurrensens skull och för att hålla maskineriet i gång. Men ett omsorgsfullt studium af tidningar och fackskrifter skall, som jag sagt, sätta er i stånd att bilda er en allmän mening om händelsernas riktning i den kommersiella världen. Om ni läser tidningarna i dag, så skall ni finna att af tretton fabriker i detta land, sysselsatta med tillverkning af stålräls, icke fler än tre hafva tillräckligt arbete. Endast en fabrik i hela Västern (North Chicago) tillverkar räls, och det ser tyvärr ut som om äfven den icke skulle kunna vara i gång utan afbrott.
Det sorgligaste i hela denna strid mellan arbete och kapital är, att det nästan aldrig är kapitalet, som slår ned priset för arbetet, utan arbete som dräper arbete. Blicka omkring er och se arbete utföras för 10, 20 till och med 30 procent lägre pris i några fabriker och i Johnstown och Harrisburg för mindre än hälften af hvad vi i detta distrikt betala för skickligt arbete. Fördöm då icke i edra hjärtan kapitalet, utan tänk på arbetsgifvare, hvilka beklaga dessa lönenedsättningar, hvilka kämpa emot dem och under åratal uppehålla högre priser som arbetets bästa vänner, äfven om de till slut måste öppet tillstå att, om de skola ge sina arbetare stadig sysselsättning och rädda fabriken, äro de nödsakade att begära deras arbete till samma löner, som konkurrenterna betala. Den förste arbetsgifvare, som reducerar arbetet, är arbetets fiende, men den arbetsgifvare, som sist reducerar arbetet, kan vara arbetets pålitligaste vän. Arbetets farligaste fiende är arbetet, icke kapitalet.
Den största karaktären i Britanniens offentliga lif och republikens trognaste vän i nödens stund, radikalen John Bright, svarade på tillfrågan om hvilken af sina förvärfvade egenskaper han mest värderade: »Lusten för läsning». Jag kan sanningsenligt säga af egen erfarenhet, att jag instämmer i den store mannens ord. Det bästa råd, som det står i min makt att ge er, är att odla er lust för läsning. När jag som pojke i ton-åren bodde i Allegheny City, förklarade öfverste Anderson [1], hvars minne jag alltid skall vörda, att han hvarje lördags afton ville låna ut sina böcker—han ägde ett par hundra—till gossar och ynglingar. Ni kan icke föreställa er med hvilken ifver några af oss grepo detta tillfälle att förvärfva kunskap och huru vi längtade efter lördags afton, då vi skulle få utbyta den lånta boken mot en annan. Min kompanjon i vår affär, Mr. Phipps, hade, liksom jag, erhållit tillträde till kunskapens skattkammare genom denne välgörare. Det är af personlig erfarenhet jag vet, att ingen mänsklig anordning är mera välsignelserik, ingen välgärning mot samhället större än att lämna tillträde till hela världens skatter, som ligga förvarade i böcker.
[1] Björn Rasmus Anderson, nordamerikansk författare och universitetsprofessor, son till en norsk utvandrare. Förenta staternas ministerresident och generalkonsul i Köpenhamn åren 1885-89.—Ö. a.
Äfven i våra dagar träffa vi stundom på kvarlämningar af den gamla fördomen mot den stora mängdens bildning. Jag undrar icke på att den funnits, när jag tänker på hvad som fått namn af bildning. Människor ha slösat bort dyrbara år under försök att draga ut bildning ur ett okunnigt förflutet, hvars förnämsta uppgift borde vara att lära oss, icke hvad vi skola göra, utan hvad vi skola akta oss för att göra. Föräldrar ha skickat sina söner till universitet för att slösa all sin energi på sådana språk som grekiska och latin, hvilka icke äro af mera praktisk nytta för dem än choctawspråket. Jag har känt få akademiskt bildade, som känt till Shakespeare eller Milton. De kunna kanske berätta för er allt som rör Ulysses eller Agamemnon eller Hector, men hvad ha väl dessa för betydelse i jämförelse med våra egna klassiker? En tjänst har Russel Lowell gjort oss och den skall han ha tack för— han har sagt rent ut, att vi ha i Shakespeare ensam en långt större skatt än i alla forntidens klassiker. Våra barn ha blifvit proppade med detaljer i små, oviktiga slagsmål mellan vildar och lärda att upphöja ett röfvarband till hjältar, och så kalla vi dem »bildade». De ha blifvit »bildade», som om de voro ämnade att lefva på en annan planet än vår. De ha i ingen ordets mening fått uppfostran. Tvärtom, hvad de ha fått har ingifvit dem falska föreställningar och afsmak för praktiskt lif. Jag undrar icke alls på att fördom uppstått och fortfarande existerar mot en sådan bildning. Af egen erfarenhet kan jag säga, att jag känner få unga män bestämda för affärslifvet, som icke haft ondt af sin universitetsbildning. Om de hade ägnat sig åt praktisk verksamhet under de år de tillbragt vid universitetet, skulle de varit mera bildade i detta uttrycks rätta betydelse. Elden och energien har förkväfts, och hur de skola kunna lefva sitt lif i lättja och icke i nyttig verksamhet är deras högsta sträfvan. Men vi ha nu fått ett nytt uppslag i uppfostran.
Vi ha börjat inse att kunskap i kemi, till exempel, är värd kunskapen i alla döda språk, som någonsin talats på jorden; kunskap i mekanik är nyttigare än all den klassiska lärdom, som vid universiteten proppas i unga män. Hvad för utvägar har i vår tid den unge man, som kan grekiska mot den, som kan stenografi, eller telegrafi, till exempel, eller bokföring, eller kemi, eller känner till mekanikens lagar? Icke så, att någon gren af vetande bör föraktas. All kunskap är, i en mening, nyttig. Hvad jag vill påpeka är detta, att, med undantag af de få, som ha en särskild antikvarisk smak och som tro att deras lifsuppgift är att rota i förflutna tiders gamla dammhöljda krönikor, och de få, som ägna sig åt fackstudier, är den uppfostran, som i våra dagar erhålles vid universitet, till stor skada.
Bristen på bildning, i detta ords sanna betydelse, har gjort mer än alla andra orsaker tillsammans att hindra den rätta uppskattningen af arbete. Jag kommer ihåg att den store presidenten, den förnämste bland alla järnvägsdirektörer, Edgar Thomson, som gifvit järnverken här sitt namn, en gång frågade mig om jag ville lämna Pittsburg för att bli maskinmästare vid Peunsylvaniajärnvägen. Ja, ni må gärna le. Och jag svarade Mr. Thomson: »Ni slår mig med häpnad, Mr. Thomson. Jag förstår mig inte det minsta på maskineri.» »Just därför vill jag att ni skall ta hand om det», svarade han. »Jag har bara känt en enda mekaniker med omdöme och förstånd.» Detta var före kapten Jones tid, så att uttalandet kunde icke gälla honom. Denna brist på omdöme hos mekanici kom sig af, att vid den tiden erhöllo de här i landet icke en omfattande bildning. Jag menar den sanna bildningen och kunskapen om saker och ting, som omgifva oss och med hvilka vi hafva att göra. Den oväntade framgång, som Bessemerverken rönt i detta land, härrör framför allt af den orsak att deras utveckling, i motsats till järnhandteringens, råkat i händerna på dugliga, vetenskapligt utbildade män. Dessa mäns skicklighet erkännes af hela världen och genom dem har mekaniskt arbete stigit till en hittills oanad höjd. »Mekanikern», »maskiningeniören», »stålfabriksdirektören» äro numera hederstitlar. Om ni vill göra arbetet till hvad det skall vara, så sök att förvärfva er nyttig kunskap. Det är den moral jag särskildt vill ge eftertryck åt. Skaffa er vetande. Odla smaken för läsning, så att ni får veta hvad världen har gjort och gör och hur affärer bedrifvas.