Värdet af den uppfostran, som nu står unga män till buds, kan icke skattas för högt, och det är denna uppfostran, sådan den meddelas i våra tekniska skolor, som jag gärna ville yttra några ord om. Det har funnits tider då människor visste så litet, att det var lätt för en man att omfatta allt, och kurserna vid våra universitet bära ännu i dag ett sorgligt vittne härom. Nu är vetande så rikt, så omfattande, så minutiöst, att det är omöjligt för någon att grundligt känna till mer än en enda liten gren. Detta tidehvarf är specialistens, därför bör ni, som skall förtjäna ert uppehälle här i världen, besluta att lära i grund och botten känna det arbete ni skall lefva af. Om ni är mekaniker, så studera i detta bibliotek hvarenda bok, som handlar om mekanik. Är ni kemist, så läs alla arbeten i kemi. Är ni anställd vid masugn, så läs alla arbeten om masugnar. I grufvor, så studera alla arbeten om grufdrift. Låt ingen veta mer om ert fack, än hvad ni själf vet. Detta må vara idealet ni eftersträfvar. Sedan kan det vara af vikt, för att ge lifvet glädje och ljus, att läsa hvarjehanda, så att ni lär känna så mycket, som ni har tid att läsa om. Alldeles som en farmare på sin farm; först får han sköta sin potatis, sitt korn och sitt hvete, hvaraf han får sitt uppehälle, och sedan fröjdar han sin själ på lediga stunder med att sköta om blommorna, som omgifva hans hem. Det ena området är ert arbete, det andra er rekreation.
I dessa öfvergångstider, då kamp så ofta föreligger mellan arbete och kapital, gör ni ett godt bruk af eder lediga tid, om ni använder något af den till studium af ekonomiska frågor. Det finns vissa stora lagar, som kräfva lydnad: lagen om tillgång och efterfrågan, lagen om konkurrens och lagen om löner och om vinst. Alla dessa skall ni flitigt studera och lära er, att det är lika omöjligt att omintetgöra dessa lagar som att omintetgöra naturlagarna, hvilka bestämma atmosfärens fuktighet och jordens vridning kring sin axel.
Strängt studium af vetenskapliga arbeten får icke utesluta den viktiga plikten att läsa litteraturens stormän—först och främst skönlitteratur. Den ovilja, som på några håll förefinnes mot skönlitteratur är, enligt min mening, bara en fördom. Jag vet att många, ja de flesta af våra utmärktaste män finna en god roman vara det bästa medel till förströelse och hvila. När de äro trötta till kropp och själ, är intet mera välgörande än läsningen af en god roman. Det är intet nedsättande för de fria biblioteken, att de flesta böcker, som läsas där, tillhöra skönlitteraturen. Tvärtom, det är tvifvelaktigt att någon annan sorts litteratur så väl skulle kunna tjäna afsikten att lyfta strängt arbetande människor från lifvets prosaiska och hvardagliga plikter. Arbeten af Scott, Thackeray, Eliot, Dickens, Hawthorne och andra af samma klass behöfva icke sättas lägre än något annat slags litteratur för arbetare. Vi veta alla i hur stor skuld den industriella vetenskapen står till arbetaren för uppfinningar och förbättringar. Lägg märke till denna viktiga omständighet. Dessa uppfinningar och förbättringar gjordes alltid af den bildade—bildad i ordets rätta betydelse—och aldrig af den okunnige arbetaren. De måste göras, och de göras af män, som på sitt särskilda område äga mera kunskap än kamraterna. Om de icke ha läst, så ha de iakttagit, hvilket är bästa sortens uppfostran. Hufvudsaken är att de veta—hur kunskapen förvärfvats betyder intet. Den omständigheten att de veta mera om en plan, än deras kamrater, och äro i stånd att föreslå botemedel eller förbättring, är det som är af värde för dem och deras principaler. Det finns intet medel, som säkrare sätter en arbetare i stånd att stiga till förmansskap, direktörsskap och slutligen delägarskap, än kunskapen om allt, som har gjorts och som i dag göres i världen i det särskilda fack, hvari han arbetar. Från den högste till den lägste lämnas ett bättre arbete af den intelligente än af den okunnige. Hans vetande gör sig alltid gällande; antingen det är direktören, som bestämmer, eller mannen, som bara sköter en skyffel, så har ni i honom en värderad medhjälpare. Under loppet af min erfarenhet som affärsledare har jag sett vår firma göra många misstag genom att försumma en enkel regel: »Börja intet nytt företag, förrän edra direktörer haft tillfälle att pröfva allt, som i hela världen blifvit gjordt i denna sak». Försummelse häraf har kostat vår firma hundra tusentals dollars, och vi ha blifvit kloka. Här, säger jag nu till den vetgirige, som kanske grubblar på någon uppfinning eller förbättring, här i dessa läsrum finns, eller skall snart finnas, hoppas jag, hela världens erfarenhet till den dag i dag är i det ämne ni vill lära känna. Om det gäller mekanik, kemi eller masugn, så skall ni finna hvad världen har att förtälja om dessa ting. Om ni är på orätt spår, så skola böckerna säga er det; om ni är på rätt spår, skola de säga er det och skänka er uppmuntran. Ni kan gå igenom hall efter hall i Washingtons patentbyrå och se på tusentals modeller till uppfinningar, omfattande alla grenar af mänsklig industri, och nittionio af hundra skulle aldrig ha kommit dit, om den okunnige uppfinnaren haft sådana hjälpkällor, som ni ha i detta bibliotek.
Jag har hört arbetsgifvare säga, att om arbetarna finge för stor bildning, skulle de icke finna sig i nyttiga och nödvändiga sysselsättningar. Det har varit med ansträngning af allt mitt tålamod jag lyssnat till detta tal. Det är fullkomligt orätt. Jag förnekar det på det bestämdaste. Svårigheten mellan kapital och arbete står i proportion till arbetsgifvarens okunnighet och hans arbetares okunnighet. Ju intelligentare arbetsgifvaren är, dess bättre; och ju intelligentare arbetstagaren är, dess bättre. Det är aldrig kunskap, som framkallar kollision. Det är alltid okunnighet hos den ena eller den andra af de stridande parterna. Jag grundar mitt påstående på en icke obetydlig erfarenhet. Kapitalet är okunnigt om arbetets behof och berättigade anspråk, och arbetet är okunnigt om kapitalets behof och faror. Detta är den verkliga orsaken till sammandrabbningarna mellan dem. Om kapitalet kände bättre till de goda egenskaperna hos sina medhjälpare, och om de senare kände bättre till de ekonomiska lagarna, som så skoningslöst hålla kapitalisterna i sitt våld, så skulle många svårigheter undvikas mellan de två makter, som omöjligt kunna undvara hvarandra. Jag hoppas att de bland våra arbetare, som äga den ovärderliga skatten: lusten för läsning, omsorgsfullt ville studera några af de grundlagar, från hvilka ingen undanflykt gifves, hvarken å kapitalets eller arbetets sida. Om detta bibliotek i ringaste mån kan sprida upplysning i denna sak, har det väl fyllt sitt syfte.
Jag hoppas ni icke skola glömma huru viktiga förströelser äro. Lifvet får icke tagas alltför allvarligt. Det är ett stort misstag att tro att den, som alltid arbetar, hinner längst. Roa er gärna. Lär er att spela ett parti whist eller biljard och lär att spela det väl. Intressera er för fotboll, kricket eller hästar, hvad som helst, som kan skänka er oskyldigt nöje och förströ er efter ansträngande arbete. Det finnes ingenting så välgörande som ett godt skratt. Mesta framgången i mitt lif tillskrifver jag den omständigheten, att bekymmer, som mina kompanjoner bruka säga, inte bekomma mig mer än vatten på gåsen. Ett poetiskt citat ur Shakespeare kan tillämpas här: Bär edra bekymmer—till det yttre—som ni bär edra kläder, ledigt och omedvetet.
Vi möta ofta i lifvet män, som skulle ha intagit en hög ställning, om världen insett deras värde lika bra som de själfva. Detta slags människor äro offer för en sjuklig inbillning. Ingen i världen vill undertrycka duglighet. Hvarenda människa i världen räcker ut sina händer efter den. Hvarje arbetsgifvare studerar de unga männen omkring sig, ifrig att finna någon med mer än vanlig duglighet. Ingenting i världen är så önskvärdt för honom som att finna en sådan man. Hvarje arbetsföreståndare står färdig att gripa tag i och få fördelen af mannen, som kan göra något som duger. Hvarje förman är angelägen att i sin afdelning ha kunniga män, på hvilka han kan lita, och hvilkas goda egenskaper räknas honom till förtjänst, ty det som först och främst kräfves af en arbetsledare och utgör största beviset på hans kompetens som sådan, är hans förmåga att omgifva sig med dugliga arbetare. Dessa böcker på hyllorna här skola berätta er många mäns historia, hvilka ur våra egna leder höjt sig till storhet och utmärkelse. Det är icke den bildade, eller s. k. klassiskt bildade mannen, det är icke aristokraterna, det är icke monarkerna, som ha styrt världens öden, hvarken på slagfältet, i rådkammaren, laboratoriet eller verkstaden. De stora uppfinningarna, förbättringarna, de vetenskapliga upptäckterna och de stora litterära arbetena ha uppstått i de fattigas leder. Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka, liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt arbete.
Och, tro mig, arbetaren, som förmannen icke värderar, förmannen, som direktören icke värderar, och direktören, som firman icke värderar, böra icke därför klandra firman, eller direktören, eller förmannen utan endast sig själfva. De kunna icke motsvara de berättigade anspråk, som ställts på dem. Det finns ingen man, som icke kan höja sig till den högsta ställning, lika litet som det icke finns någon man, som af brist på förmåga eller vilja att bruka den han har, icke kan sjunka till det lägsta djup. Arbetare ha utsikt att stiga till högre sysslor, till förmän, till direktörer, till och med att bli delägare, ja, ordförande i vår styrelse, om de äga de erforderliga egenskaperna. De behöfva aldrig befara att bli afskedade. Det är vi, som befara att gå miste om dessa mäns förmåga.
Det är mycket glädjande att arbetstiden håller på att förkortas öfverallt i landet—åtta timmars arbete, åtta timmars förströelse och åtta timmars sömn är ju en idealisk indelning. Det vore önskvärdt, att vi erhöllo en lag, som stadgade, att fabriker, som äro i gång dygnet om, skulle ha tre arbetslag. Ni vet att vi för flera år sedan, med en kostnad af några hundra tusen dollars, försökte ställa oss så, men slutligen tvingades af våra konkurrenter att uppgifva försöket. Den bästa planen är kanske att så småningom nå målet genom statslagar. En enda firma kan ingenting uträtta. Alla dess konkurrenter i de olika staterna måste förmås att göra på samma sätt, ty i våra dagar kan ingen affär gå med profit, som icke arbetar under samma förhållanden som dess medtäflare. Därför borde vi ha lagar bindande för oss alla. Vi skulle med glädje understödja en sådan lag. Men äfven under nuvarande förhållanden, om arbetarna ville väl använda den tid de äro lediga, så skulle de snart kunna stiga till högre platser. Ni behöfver icke mycket längre arbeta tolf timmar; de flesta af oss ha i vår ungdom arbetat mer än tolf timmar.
Arbetaren har många fördelar nu mot sina föregångare. En rörlig skala för hans arbete höjer honom både som människa och som medborgare [2]. Den del, som arbetet erhåller af kapitalets och arbetets gemensamma förtjänst, har aldrig varit så stor som nu och ökas ständigt, under det att kapitalets inkomster aldrig varit så låga. Lefnadsomkostnaderna hafva aldrig varit så låga som på senaste tiden.
[2] Den föreslagna »rörliga skalan» infördes af Mr. Carnegie för tio är sedan oeh tillämpas fortfarande. Mr Carnegie anser detta sätt vara det bästa af alla.