Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla, verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.
Nu var stunden kommen!
Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka, arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck — där hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna yrde om honom, då han dök ned i dimman.
I samma ögonblick rände de bägge båtarna hop midskepps.
Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten, likt en kniv i ett bröd.
Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten — ett raspande, skärande brak av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så — intet mer.
Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.
Dimman slöt sig fridfullt om den — en minut och vattnet hade jämnat ut sig, som om de aldrig sjunkit.
*
Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att nås av några rop.