Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.
Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet — ännu en liten stund av spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen bleknade plötsligt bort.
Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.
Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile — Se upp! Se upp!
En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare, vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop: Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!
Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem, som om det velat gå tvärs genom dem.
Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.
Men för sent — han såg det genast — han släppte rodret och stod med ett språng vid det ställe där livbojen låg fästad.
— Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.
Men förgäves.