Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas, men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det — ett monotont dunk, dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.
Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt, grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer. Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl, oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar sig men ännu icke ser.
I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem — röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita — gröna, liksom skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.
— Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.
Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt dystra ljus.
Vile svängde det högt över sitt huvud. — Se upp! Se upp! skrek han med sina lungors hela kraft.
Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa in bland lyktorna.
— En grön förut!
Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.
Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd — han levde i sådana stunder — levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.