Men plötsligt skallade ett långdraget dovt vrål genom rymden.
Det var mistluren på Tånga, som börjat gå — med dystra uppehåll kastande ut sina tjocka, råa rytanden. Där de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt och himmelen kommo de honom att tänka på oändliga vidder av töcknigt vatten, vari urdjur kämpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom och ihålig värld — som om intet funnits till utanför dimmans sakta framvältrande bankar.
De kommo efter dem och omslöto dem i allt trängre kretsar. Men bakom de tätnande molnen hörde han havet tissla och tassla allt starkare — vinden friskade snabbt i.
Han mumlade något för sig själv och Vile släppte rorkulten.
— Nu!
Men även denna gång hade han misstagit sig. Förmannen stod vänd från honom och lyssnade spänt utåt vattnet.
— Nu ha vi dem här igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots sin lättnad, ty med »dem» menades den hemvändande fiskeflottan, vilken de måste genom för att komma tillbaka till Tånga igen. Men tjockan var ännu så tät att man knappast såg handen för sig och fiskarna brukade varken höra eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplöpning om vem som först skulle komma in till Kalvsund och få bästa priset för sin fisk.
— Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst, upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.
De bytte plats och Vile gick till plikten.
En stund av spänt lyssnande förgick.