Därnere i hamnen lade båten just ut — hon såg sin man stå i brunnen bredvid den gamle lotsen Läbom med hans vilt flygande gråa skägg. Men vid rodret blänkte den gula oljerocken. — Vile! O, gode Gud, de skulle bli ensamma på hemvägen!
Skakande av köld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i köket och sjönk ned vid bordet, med sina dystra, gula ögon i hjälplös ångest fästa på fönstret, utanför vilket dimman redan stod så tät att den skymde allt.
För var minut tjocknade den vita väggen allt mer.
III.
Ute på sjön vaggade reservbåten framåt i dimman och regnet, vilket sakta börjat falla.
Den var på hemväg och de två männen ensamma, ty Vile hade icke kunnat förmå Läbom att avstå sin tur åt honom.
Nu satt han till rors, likblek av spänd, förfärad väntan på det oundvikliga. Med ögonen stelt fästade på Erik Utbult, hopkrupen bevakande varje hans minsta rörelse, ryckte han till vid varje knäpp och tänkte: Nu! Nu! — utpinad av spänning: Ack, måtte det vara nu!
Men alltid var det falskt alarm. Alltjämt tyst och stilla satt Erik Utbult i brunnen med händerna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina stela, blå ögon, orörliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken kröp ihop och våndades under dem utan att ha en aning om att förmannen dock alls icke såg honom, alls icke tänkte på honom. Försänkt i ruvande ro tänkte han icke på någonting, vaggade blott fram och tillbaka med båtens rörelser, vaggade vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.
Hundskärs fyr blänkte till.
Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under kölen i ett oavlåtligt suckande sus... Hela den töckniga, vita världen var som en jättesnäcka, fylld av dess sällsamma, liksom stelnade och lugna oro.