Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glömt honom, som han glömde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan länge hade allt i den glidit förbi hans öron, likt ett betydelselöst sorl, ett tillfälligt buller, som ej alls kom honom vid, där han gick i sina drömmar. Det hade kommit honom litet närmare för tillfället, men han tillmätte det ingen mera vikt för det.
Fridfullt och frånvarande gick han och tog på sig sina oljekläder, belåten med att komma ut från allt det kvava lekverk, som förvirrade honom med sin fordran att tas på allvar.
Men så hörde han sin hustru gråta i köket och gick dit ut för att trösta henne och säga farväl.
Hon satt hopkrupen framme vid bordet, där fotogenköket brann. Lågan lyste röd på hennes späda, gyllene nacke och skakande axlar.
Han lade blitt sin hand på dem. Hon såg upp helt skrämd — in i hans stela ansikte, vilket skimrade sällsamt vitt i skuggan av den mörka sydvästen, där han stod böjd över henne, lång och skugglik i sina blanka, mörka oljekläder. Hon drog djupt efter andan av skräck. Det låg en skugga över honom, en svartblek skugga av storm och död och i den lyste han som ett återsken av något ofattligt, skrämmande oändligt.
En kall fläkt av olycksaning genomisade henne — hon sprang upp och kastade undan hans hand.
— Hu, du skrämmer mig! sade hon darrande. Han vände sig tyst om och gick utan ett ord. Gripen av plötslig ånger följde hon honom. Men han hade redan stängt dörren. Hon sprang till fönstret.
Klockan var redan ett på natten och ett vilt och sorgligt sken, varken dags- eller nattljus, bävade över havet.
Väldiga, sönderrivna fragment av skyar drevo fram över himmelens ofantliga, askgrå djup och släckte nästan månen, där den dallrade, blek och frusen, med ett liksom halvdött sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens ensamma gestalt på den branta stigen ner till båtbryggan. Och brast plötsligt i ohejdad gråt. En smygande kallsvettig rädsla för allt och ingenting hade gripit henne — ett beklämmande, dödssjukt vemod. Allt var så olycksvarslande.
Hon snyftade och grät — rutan blev immig av hennes tårar — hon torkade ivrigt av den.