— Gott, jag kommer, så snart jag fått oljekläderna på.
Det blev en sekunds paus. Åter började hon darra.
Men så ljöd ånyo Erik Utbults stämma, blott en nyans mera tankspridd och opersonligt hånfull än nyss.
— Gå nu.
Vile gick sin väg — i hans rygg brände som eld den blick han fått till avsked, det stela, blåa ögonkast av ofattlig ömkan, som skrämt honom mest av allt.
I hans inre växte och växte en bävande fråga.
Vad ämnade förmannen göra med honom? Hur tänkte han hämnas? Hur? Om Utbult varit som vanligt folk — då skulle han inte varit rädd. Men nu visste han ingenting — begrep ingenting — kunde alls icke fundera ut vad den där tysta djävulen ämnade ta sig för.
Aldrig bar han sig åt som andra, som om han varit en riktig människa. Gud vete vad han var — tokig förstås! Och med honom skulle han gå i båt!
Han drog upp axlarna, isad av skräck. Kom han med livet från den här seglatsen skulle han då genast söka transport till ett annat ställe. Om, ja! Men ännu fanns åtminstone en utväg kvar — att försöka övertala gubben Läbom att låta honom få gå i ångbåten i stället, så att han slapp segla hem ensam med sin förman.
*