Han såg på henne, vänligt och blitt, som på ett barn. — Du har nog inte haft det så gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. — Förlåt mig om du kan eller gå, om du tror du blir lyckligare för det.
Hon såg blott på honom med halvöppen mun. Det var som om strömmar av is sköljt ner över hennes heta, lilla kropp. Hon öppnade munnen ännu mer, försökte få igen andan, få luft och ord.
Men bleknade så helt plötsligt och skrek till, pekande med ett darrande finger på något bakom honom.
Han vände sig snabbt om.
Där stod Vile, en lång ung man, så blond att han formligen strålade i sina gula oljekläder, med tjocka, hängande mustascher över en övermodigt buktad mun och smala sjöögon, lysande, som blåa lyktor, i sitt bruna ansikte. Men just nu var han mycket blek. Hans läppar darrade — i sin häpnad sökte han pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med två fingrar.
Ty Erik Utbult hade plötsligt skrattat åt honom, skrattat helt oförställt, lutad mot sin dörrpost, utan att ändra en min, blott betraktande honom med kyligt och vänligt förakt.
Med ännu ett rop sprang fru Utbult på dörren. Nu stod hon bakom den, lyssnande efter det förfärliga, som skulle börja därute, och darrande så att hennes tänder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av häpnad då hon hörde sin mans röst, lika lugn och frånvarande som alltid.
— Nå, var det något Vile ville?
Hon hörde hur lotsen vätte sina torra läppar.
— Det kommer en ångare söder ifrån, sade han slutligen, skälvande på målet. Läbom är i tur, men i det här vädret kan jag inte gå ensam hem med båten.