Han såg upp. Hon mötte hans blick och snyftade förfärad till. I dess stelnade djup lekte en drömmande blå låga, som mareld på vatten. Den liksom fosforescerade hans ansikte, där det lyste underligt fridfullt blekt i lampans grella ljus. — En främling var han — en okänd från okända länder!
Och hon — hon var rädd!
Men då höjde han sin tankspridda röst, liksom långt bortifrån.
— Du frågar varför jag ingenting säger! Ack, kära, är där något att säga? Kan det någonsin bli något?
Han teg, tänkte och talade så igen. — Du trodde jag skulle bli kränkt och sårad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade åt mig och trodde jag var galen.
Åter tystnade han helt tvärt och ryckte på axlarna, men icke hånfullt — blott som om han icke fann ord.
Hon krökte sig, liksom nära att kvävas, där hon satt.
— Säg något! För Guds skull, säg något! bad hon i pina.
— Kära, vad skall jag säga? frågade han än en gång, helt trött.
— Du har ju rätt — det är mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft någon hos mig, som var levande på det vanliga, lilla sättet...