Han suckade. — Vad han var långt borta från allt det där — så långt att han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten på det. Hade han någonsin ägt den? Om så varit hade den sköljts bort med allt det andra av de långa, susande evighetsvågorna genom det ofattliga Alltet.
Han log stilla.
Och i det vågade människorna verkligen väva sina dvärgnät av lagar, förbehåll och ordningar — dvärgnät av luft utan fäste och bakgrund — pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd för sin slöhet, till ursäkt för att de sutto där de sutto — för att de icke bättre förvaltat sina pund.
Nej, det behövdes icke, tänkte han förbittrad, de uppfyllde allan rättfärdighet — de lydde sina självgjorda små lagar eller lydde dem icke, bävande för straffet — allt som allt dock tillräcklig sysselsättning!
Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belöning!
Och ändå voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre läto de sig brytas ned i grunden av slöhet och sorg, än de togo på sig sin ensamma storhets börda, bröto sig ur sin ombonade vrå och trängde närmare sitt eget djup, hisnade sig yra, hårda och vanvettiga in i det.
Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!
Och här skulle han gripa in bland dem med deras talesätt! tänkte han i djup olust. — Nej, han gitte inte! Han endast ömkade alltsammans. Han skulle bara velat ta den där lilla lidande, vredgade, sorgsna och ångerfulla varelsen med sig ut och visat henne hur smått allt det var hon glatts och lidit av — skulle velat liksom lyfta bort hinnan från djupet, den tunna hinna hon tryggt trampat på hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela oändligheten av gåtan där inunder — lära henne ana, hisna och flyga...
*
— Varför säger du ingenting? ljöd en darrande, dödsskrämd röst från den lilla, sammankrupna gestalten i hörnet.