Hon skakade sina knutna händer framför sig och snappade snyftande efter luft.
— O, vad jag är glad att du äntligen vet vad jag gjort — på hämnd, på hämnd, förstår du! Äntligen får också du känna på sorg och grämelse och förödmjukelse! För vet du vad folk säger om dig? Hennes röst slog över i översiggiven, rasande triumf. — Vet du att de tro att du är galen, att de skratta åt dig, där du ränner kring på klipporna, att de tycka synd om mig, som har en dåre till man!
Å, du kan ingenting göra, skrek hon gällt, då han steg upp och hon vek baklänges i tro att han ämnade slå henne.
— Straffa mig gärna hur mycket som helst, du kommer ändå alltid att på samma gång straffa dig själv och då skall jag jubla!
Hon tystnade, plötsligt utmattad, och sjönk ned på samma stol från vilken han nyss stigit upp — gömmande ansiktet undan hans blickar brast hon i gråt med huvudet i sina sammanknäppta händer. Stötvis brusade hennes vilda och hårda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet — mellan dem kunde man höra blåsten hastigt och prasslande stryka utefter väggarna.
*
Erik Utbult stod stödd mot en dörrpost. Omedvetet lyssnade han till det kända och kära ljudet av en storms stigande — alltjämt bunden i sin gamla förtrollning.
Ty — nästan med förvåning och skrämsel likvisst — hade han känt den förbli alldeles orubbad, känt att han måtte seglat längre bort från den lilla vanliga, mänskliga tillvaron än han själv anat — så långt ut på de vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga begreppen och känslorna — till sårad stolthet eller vrede.
Nej, allt det han nyss hört hade i stället blott verkat på honom så underligt främmande, varit så ynkligt smått och pjollrigt att det endast förvirrade och tröttade honom. Allt vad han kände var ett vemodigt medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gått där mitt i oändligheten, så omkapslad av sin egen lilla härva, att hon aldrig levat, fastän hon trott att hon gjort det.
Deltagande såg han på henne, där hon satt och skakade — på en gång lättad av att ha fått kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne så länge, och redan ångerköpt, det märkte han på de skygga tiggande blickar hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Där satt hon och darrade och undrade varför han icke sade något, väntade ångestfullt, stackars lilla träl, på vedergällning, på hårda ord och vredesutbrott, på att kanske bli jagad från hus och hem — väntade — som en helt naturlig sak — att allt skulle gå som det brukade, i den ordning av brott och straff hon, likt alla andra, syndande, trötta, av småsaker pinade, av fruktan och hämnd evigt jagade verklighetens trälar, vant sig vid.