— Ja, Vile, eftersade han i likgiltig förundran, riktande sig mot den stängda dörren. Vad är det för märkvärdigt med det?
Dörren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under sitt flammande hår. Hon slog ut med armarna, som färdig att kvävas och in i det lilla rummets susande, tjocka tystnad föll hennes tunna, skälvande röst, likt en vass sten kastad i stillastående vatten — ringarna efter den vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig något slut.
Han tog ett steg framåt och hon också.
— Vad är det för märkvärdigt med det? härmade hon nästan skrikande, slungande ut orden, som om de bränt henne, som om hon icke visste hur fort hon skulle göra sig av med dem. — Bara det att han är min älskare. Bara det att han icke är den förste heller! Bara det att jag icke längre orkar tiga!
Jag gitter inte längre, hör du, jag gitter inte!
Hon var nu alldeles inpå honom och stirrade honom in i ansiktet med torra och glimmande ögon.
— Jag står inte ut längre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. — Jag tål inte mera se att du ingenting vet — ingenting känner och märker.
Du skall känna det! Du skall lida, du träbeläte där, sade hon skälvande, du stenmänniska, som låter mig gå här så ensam att jag måste ta vem som helst, för att få gemenskap med någon.
Jag har kastat bort mig, gång på gång — hennes röst fylldes plötsligt av bittra tårar — men jag har aldrig varit lycklig — de ha alltid varit otacksamma. Men ingen som han, ändå — han är rädd för dig — han grälar ofta på mig — han har slagit mig! skrek hon hatfullt. — Och det är ditt fel alltihop — allt är ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag kunde älskat dig...
— Men du! skrek hon ännu högre med framskjutet huvud, nästan spottande honom i ansiktet, där hon stod över honom med upplyftade händer, ty han hade stel av häpnad sjunkit ned i en stol. — Men du, du har aldrig gittat se åt mig — du har gått här och tigit och tigit, tills du nästan tigit ihjäl mig! Vad är du för en? Vad bryr du dig om? Är du en människa? Jag är rädd för dig! Jag hatar dig.