*
Därinne var allt så lugnt och fridfullt i de små grön- och rödtapetserade rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och smala, bruna dörrar.
Fru Utbult var rädd för mörker. Fotogenlampor brunno därför överallt, var de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande värmen, vilken stod över rummen, som en orörlig sjö av sövande kvav stillhet, dubbelt dov i blåsten, vilken tassade kring knutarna och strök utefter väggarna, likt mjuka, trevande händer. Det lilla huset låg alldeles oskyddat uppe på en klippa och stormiga nätter skallrade det från golv till tak, som färdigt att lyfta sig och segla ut i blåsten, vilket ögonblick som helst.
Detta vindens dån var något fru Utbult hatade i lika hög grad som hennes man älskade det. Också såg han helt nöjd ut då han nu konstaterade svårt väder och antagligen tjocka till natten.
— Usch, då ska den där otäcka mistluren hålla en vaken igen med sitt vrål, knotade fru Utbult. Han hörde icke på utan sysslade med sina oljekläder ute i tamburen.
— Låt mig snart få mat, så skall jag gå ut igen och se till reservbåten, sade han därutifrån. — Det finns inte mer än tre lotsar kvar på kurvakten, så kommer det mer än ett fartyg till, måste jag ge mig ut.
Fru Utbult liksom lystrade till, där hon stod i den halvöppna dörren till köket, lysande i en rödbrokig gloria av sitt vackra hår och spiseleldens flammor.
— Vad för lotsar finns det då kvar? frågade hon spänt.
— Vallberg, Vile och Läbom, svarade han, litet förvånad, ty hon brukade annars aldrig bry sig om tjänsten.
Dörren föll igen om henne med en skarp smäll, men från andra sidan kom som ett halvkvävt utrop: Vile!