Han ryckte otåligt på axlarna — inte var det det hon ville! Så stodo de ett ögonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred vitlysande strimma.
I det såg han hennes blida getögon plötsligt flamma till i en blixtsnabb pil av gult begär. De liknade lyktgubbar i ett kärr, tänkte han plötsligt — de ängslade honom — allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla väsen ängslade och tröttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt flammande, liten låga, blåst hit och dit av slumpen — vart visste hon icke själv.
Stackars lilla pyre, tänkte han medlidsamt — icke passade detta liv för henne. Hon holkades ur av tystnaden, tärdes bort av ensamheten i denna susande havsöken, som nästan skrämde vettet ur henne med sin väldighet. Och inga barn tycktes hon kunna få. Ingen hade hon alltså att sluta sig till — ingen att prata sitt lätta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmästarens hustru var gammal och kunde inte tala om annat än kor. Mellan de andra kvinnorna och fru Utbult låg åter rangskalans för dem oöverstigliga avgrund.
Stackars liten, tänkte han, men han kunde ingenting göra. Hon var så fjärran från honom. Det fanns en stängd dörr mellan dem, till vilken ingendera hade nyckeln. Och vad båtade det att bryta upp den, då det därinne i hans hjärta icke fanns en sak, som hon förstod — inte en, som hon icke skulle förfäras över! Stackars pyre, i hans hjärta skulle hon frysa ihjäl.
— Stackars pyre, sade han åter, men nu högt. Hon spratt till.
— Vad du är vänlig i kväll, mumlade hon.
— Det kom bara plötsligt för mig, hur synd det i alla fall är om dig! sade han milt.
Hon svarade intet, såg blott på honom från sidan med samma pilsnabba, jagade blick ur sina skyldiga ögon, som nyss.
— Vad vill hon? Vad döljer hon? tänkte han ögonblickligen.
Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, bräddfull av vemod och pinad förtegenhet, gingo de över klipporna och in i huset.