Han kände sig nära att förintas av längtan efter den — av trånad att genomsusa sin väg, likt en avskjuten pil — att falla i strålglans genom det härliga livet och sedan ned i den härliga döden.
Och genom den... till...
Det var som kunde han knappast en sekund till vänta på svaret. Vilt vände han sig åt alla håll under den oändligt höga himmelen, på vilken månen hängde, liksom lös, med avgrundsdjup av sugande, vit rymd bakom sig. Vilt lyssnade och spejade han omkring sig i detta tomrum av tystnad och sken, vari han levde sitt ofattliga liv — lyssnade efter det som teg bakom tystnaden, spejade efter det som sken bakom skenet.
Det fanns där — meningen var där. Men hans eget lilla liv dolde den visst — — hur länge — hur länge?...
II.
En klagande röst ljöd över de manblanka klipporna — en skugga, djupsvart mot himmelens ljusfyllda gap, blev synlig uppe på stigen.
Brådskande gled den utefter vejerns blanka streck, med vilt flaxande kläder i den skarpa vinden. Den kom allt närmare, fladdrande framåt, likt ett nattmolns mörker, och Erik Utbult log förväntansfullt, ty han hade plötsligt kommit att tänka på en gammal sägen om en vålnad i blanka, våta oljekläder, vilken, var gång en havsolycka stundade, svart och klagande kom från viken bortom Gattulven och sprang över klipporna fram till utkiken, där den stannade, tog tuben ur lådan och satte den för ögonen. Nu föll fyrens ljus i en bred silverklinga över den. Den var en kvinna — hans hustru. Som vanligt sökte hon honom, sorgset ropande på klipporna, då mörkret föll på.
Hon stannade tyst invid honom och såg på sitt eget alltid ängsligt spörjande sätt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken ständigt väntar på smekningar utan att någonsin få några.
Plötsligt ryckt ur sin hänförelse besvarade han trött hennes blick. — Vad ville hon nu? Alltid ville hon något — alltid flämtade hon och var orolig — alltid såg hon ut som brann hon av iver att säga något, fastän hon aldrig vågade det. Tusen gånger hade hon det på tungan, tusen gånger klämde hon sönder det mellan sina strängtunna läppar i ett ovisst tvetydigt löje, som lika gärna kunde vara gråt som glädje.
— Kommer du inte in snart? viskade hon.