Ju svårare och farligare, ju närmare.
Och för var gång blev han allt våghalsigare, försökte tränga allt närmare och närmare, i extatiskt övermod, i en livstörst som nästan var dödstörst, sökande slutet, gränsen, grunden — sökande döden för att få mäta sig med den.
Men hur han än sökte vek den liksom tillbaka för honom, fastän han jagade upp den i dess innersta hålor i rusig och desperat hänryckning för att trotsa den, håna den och bjuda den spetsen. Aldrig kunde han finna den — måste i stället vånda tillbaka och ta mot beröm och räddningsmedaljer och förvånade ögonkast, vilka inneburo rätt mycket av tvivel på huruvida han var rätt klok, som vågade allt detta. För vad?
*
Han skrattade föraktfullt där han stod på sin klippa. Begrepo de då inte, de tama, halvdöda krypen, att han vågade för att våga — att han spände bågen så högt han kunde för att se hur mycket den tålde.
Gärna fick den springa — ty då skulle den klinga — klinga genom oändligheten.
Han höjde stolt sitt huvud, där han stod liksom i havets hjärta, ensam under den ödsliga rymden — det levande, fria jag i vilket allt knöts samman, blev medveten tanke och hänförd aning.
I sin själ famnade han allt.
Glädjen sjöd upp inom honom och steg över hans läppar i ett lågt skratt.
Han levde dock om också blott för ett ögonblick, han var dock, om också blott en människa — var en vilja, som visste att den ville och vart. Han kände sitt sammanhang och såg sitt väsens utstakade väg stiga upp mot förintelsens portar. Och han fylldes av en mållös hänförelse, som sträckte sig utom livet och jublade mot döden och livet bakom den — kanske på andra stjärnor... Bävande av sällhet räckte han sig efter det. Att snart hava genomlöpt den flammande, flämtande, jublande skala hans jordeliv var — att snart stiga högre — högre mot hemligheten.