Han knöt händerna i vanmäktig vrede och vaggade fram och tillbaka med huvudet där han satt. En dag, det kände han, skulle han kanske komma att ränna det i klipporna och krossa det bara för att försöka komma gåtan så nära som möjligt! Därinne i honom själv var den och han skulle icke kunna få den ut — få den gripen och tydd!
Han stönade.
O, varför vara detta ynkliga, halvdana ting, som kallades människa — en lumpen övergångsform med vilja till allt och krafter till intet — en blind, vilken fått en sällsam uppenbarelse och nu nästan slet livet ur sig för att få upp sina hoplimmade ögonlock.
— Se Jahve och sedan bländas!
— Leva ett enda ögonblick, helt och fullt förstå! Och sedan förintelse! Ja, hur gärna! Ty han var trött på livet sådant det levdes på hans tid. Det var så litet, så mycket mer begränsat än det ens behövde vara, så enahanda — alltid samma kretsgång av oförstådda eller halvförstådda fenomen och erfarenheter, upprepande sig själva med gåtfull enformighet — en trampkvarn av födande, döende, handlande och älskande.
Kärlek! Han bleknade plötsligt av minnen och längtan. Nej, icke kärlek — icke för honom; den var slut, död med den kvinna han en gång en sällsamt brinnande, kort tid älskat intill döden.
Han längtade plötsligt efter den, efter att snart få sluta — för att icke vara så olik henne, så långt från henne — längtade efter att vara död som hon och som deras ofattliga kärlek.
Och han ryste då han tänkte sig trettio år till i trampkvarnen — trettio år av arbete, måltider och sömn — alltid detsamma och ingenting begrep man meningen med...
*
Lyckligtvis fanns det ännu vågspel och livsfara. I dem kastade han sig allt oftare. Han tyckte sig då vara gåtan och djupet närmast, sin egen kraft och dess källa närmast.