I den flögo tysta, vita fåglar och susade en stillhet, så ljudlös, så orörlig, som hade själva evigheten unnat sig ett ögonblicks ro.
Han sjönk ner i den. Vinden gick rakt igenom honom. Klippan, varpå han låg, blev luft. Allt släppte taget omkring honom. Och han kunde icke hålla sig kvar; alla begrepp, all vanlig verklighet hade ju liksom slocknat under honom. Den hemvana värld, vari han fötts och levat, hade plötsligt brustit, likt den såpbubblas strålglans man blåser bort. En fläkt — och den var försvunnen, och han kunde icke återkalla den ens i sitt minne. Ty tron fattades honom — tron på det lödder av allsköns föreställningar, varav människorna blåst upp världsfantomet, som de lämnat sina ättlingar i arv, lärande dem att sådan var verkligen världen.
Villigt hade de lärt det, villigt glömt att de själva givit det namn och därför icke kunde vara säkra på att de namnen voro de rätta — att de icke snarare blott voro som provisoriska broar, slagna över oändliga djup. Villigt hade de slagit sig ned vid avgrunden, som de döpt till yta, för att slippa vara rädda för den.
— Feghet var det, tänkte han, slöhet eller feghet att icke våga se ned i den därför att man kunde få svindel. Svindel! Var det icke blott då man hade det som man levde?
*
Darrande, likt en nästan bristande sträng, lät han sig med slutna ögon vräkas med av de långsamt glidande dyningarna genom det sällsamma, susande tomrummet, som vidgades med varje evigt återkommande våg och växte tills det slök allt.
Med knutna händer drevs han allt längre ut, mellan sina sammanbitna tänder ständigt viskande detsamma: Orsaken! Grunden!
Ursinnigt sökte han nå fram till den — sin egen botten — sin egen orsak. Ja, om han så aldrig skulle kunna hitta tillbaka till sig själv ville han nå den och fatta vad som var hans — hur långt hans område sträckte sig.
Ty att det var större än hans tids människor trodde, det visste han. Att en människa kan föras långt utom sig själv, sitt vanliga vardagsjag, nämligen, utan att träffa några gränser, det hade dödsfara och hänryckning lärt honom. Men han ville veta hur långt! Han ville slippa rysa för sitt eget mörker, slippa rysa för allt och tiggande vända sig till allt — till vinden, som drog förbi — ingen visste vart eller varifrån — till havet, som evigt mumlade samma sällsamma, ohörbara budskap.
Ibland trodde han sig för en sekund vara dess lydelse på spåren och spände sin själ för att kunna uppfatta den. Dock alltid förgäves, alltid undvek den honom gäckande och löstes liksom skrattande upp till blott vatten och ingenting annat — vatten, vilket glittrade i ljuset, som om det velat håna honom — den arme dåren, vilken ville det ingen annan lyckats med av alla som levat på jorden — ville veta vad han var.