Att uppgå i den, hisnade han, att smälta tillsammans med denna eviga storm av kraft, livets fullaste helhet, vilken människorna, de vid klippväggen i bakvattnet inlimmade små snäckorna, sällan ens förmådde ana dyningarna av! Han ville ut i den — ville livet — allt livet — ville vara liv — icke blott levande...

*

För var dag tog havet sålunda en atom mer av hans själ — för var dag holkade det ur honom allt mer och mer, tills han snart, likt en tom snäcka, blott återsusade dess ton av oändlighet.

Snart, det anade han ibland, skulle han av idel liv kanske knappast längre kunna leva — av idel livsövermått gå över den hemlighetsfulla gräns, där dess orgiastiska fullhet blev för full, blev för mycket att bära.

Det kändes så, kändes som mänaderna måtte känt det, då de mitt i sin yrande berusning tillfogade sig de sår, varav de sedan i ursinnig glädje förblödde. Det kändes som växte livet för var dag och som om den stund nalkades då dess storhet skulle rycka balansen från honom och störta honom ned i förintelsen — dess gåta, likt en korkskruv, dra förnuftet ut ur hans huvud.

Den var för djup för honom, anade han, därför att han sökte och grubblade, icke likt de andra blott såg och sedan — för van vid tingens alltför ofta sedda yttre form, vid att stanna blott vid den — gick förbi och glömde. Nej, som en bölja strävar att förena sig med sitt moderhav, så strävade hans innersta i hemlighetsfull frändskap mot djupet. Han såg det i allt, han var besatt av det — dömd till vansinne — han visste det ibland, men det skrämde honom inte.

— Vem vet, tänkte han, kanske förnuftet blott är ett lyte, den skyddande, tjocka slöja, vilken hindrar de ännu icke färdiga, de ännu nästan blinda, från att se ett förbländande ljus. De som sett detta ljus, skalderna, siarna, ha icke de ofta kallats besatta och oftast varit det?

Hårt leende hängav han sig åter åt sitt grubbel, där han gick invid det viskande vattnet, dag som natt, morgon som afton.

*

Aftonen var dygnets ljuvaste stund på Tånga. Skymningen kom som ett sken från andra och renare världar, genomlyste allt och upplöste det till skimrande silverglans, till sjungande ljuslek. Det stilla havet gick på alla sidor upp i den orörliga, vindlösa himmelen, bildande liksom ett ofantligt luftklot av en vithet så djup att ingenting tycktes vara upp eller nere utan allt samma väldiga tomrum, en metalliskt lysande luftavgrund utan början eller slut.