*

Men det hjälpte icke — skulle aldrig hjälpa mer. Hans öde var beseglat. Hans livs längtan hade tagit form. Hädanefter skulle han aldrig mer slippa dess pina. Hädanefter skulle han alltid virvlas kring i en cirkel av gåtor, i vilken han trampade runt, som en ekorre i en bur, utan att ändå med alla sina tusen frågor någonsin komma medelpunkten en millimeter närmare. Hur han än grubblade och forskade, hur många filosofers och tänkares verk som än sönderlästa tornade upp sig på hans hyllor — lösningen fann han aldrig minsta ljusning av. Han blev blott allt mera trött och förvirrad, tills han i vredesmod slungade alltsammans — för hundrade gången likvisst — och gav sig ut på sjön, helst med så stora segel i så svår storm som möjligt och seglande så våghalsigt djärvt att hans lotsar stodo på stranden och rådgjorde med varandra, om de skulle anmäla honom för lotsverket som tokig. Det gjorde de dock aldrig — därtill voro de på en gång för stolta över honom och för rädda för honom. Utan att själva förstå det kände de iskylan från den sällsamma, stelnade värld, vari han levde, kände en underlig oro i hans närhet, som i en okänd och långväga främlings. Och alltid måste de se på honom, frågande och smått förfärade, där han gick ibland dem, spikrak och smal, med sina intensiva sjöblå ögon — mystiskt fjärrskådande, som om generationer av hans döda sjömanssläkt sett ut över havet genom dem — alltid liksom riktade in i sig själv. Hans smala, fula huvud med dess höga, avlånga panna och benhårt slutna käkar låg också alltid lutat åt sidan, som lyssnade han efter för andra ohörbara ting och knappast vågade tala av spänning. I själva verket yttrade han nästan aldrig ett enda ord, som icke hörde till tjänsten. Den skötte han över allt beröm. Aldrig hade strandningarna varit så få vid Tånga, och aldrig räddningarna så lyckade och djärva, aldrig grundstötningarna under lotsning sällsyntare och aldrig fartyg bordats under omöjligare väderleks- och sjöförhållanden än någonsin tillförne. Överallt gick han före med gott exempel, sporrande sina män, vilka blott behövde en sådan chef för att åstadkomma underverk.

*

Men det var bara under storm och oväder som han hade något att göra. Annars skötte allting sig själv på det gamla, vanliga viset. Sjöbåten gick in och ut från sin station och reservbåten Delagoa, även kallad Sjöspöket, seglade, regelbundet som ett urverk, var dag kl. 12 in till fastlandet för att hämta dem, vilka dagen förut lotsat in till Göteborg och sedan återvänt med skärgårdsbåten. Så gick den jämna följden av plikter — lugnet stod tyst och blankt över den lilla ön — omkring den låg havet grått och stilla och ångare från alla världens hörn gledo förbi och hälsade med flaggan. I lotsstugan dåsade kurvakten utom den medlem som hade vakt vid utkiken och gick fram och tillbaka där med sin kikare under armen.

På den smala stigen utmed vejern smällde då och då fyrfolkets träskor, då och då skrek ett barn eller syntes en kvinna i en dörr. Ibland var det fru Utbult, som kom ut på sin trappa och med sin smala, vackra slavinnenacke sorgset böjd under det tunga, röda håret skuggade ögonen med handen och såg efter sin make — alltid åt samma håll.

Ty alltid gick han på klipporna invid det mumlande havet. På en kvart gick man över ön — havet fanns överallt. Han kunde icke undgå det och flydde heller icke längre. Han hade givit sig och gick utmed det och lyssnade på det, så ofta han kunde. De vackra sommardagarna, då kölden icke drev honom in, lämnade han det knappast på hela dagen, låg invid det timme efter timme, med uppåtvänt ansikte och öppna armar, på en sten så solstekt att den kändes mjuk av värme.

Utan tankar, i en dröm för djup för sådana, smälte han in i den oändligt djupblå himmelen — ett tyst leende i den alltets glädje, vilken lyste i luftens och havets glimmande glitter och dansade genom rymden med den starka, salta vinden, som i ett rus av strålande övermod. Det steg honom åt huvudet likt vin — det kom honom att drömma, om hjältedåd och namnlöst härliga bedrifter, om allt det stora, som människor i sin svaghet, sin krafts begränsning, dock förmått — det kom honom att drömma en brusande dröm om en kraft utan gräns...

*

Ännu lyckligare var han dock då det stormade. Då kunde ingenting hålla honom inne. Då sprang han på klipporna, hoppade över klyftorna och halkade ned för branterna — obekymrad om huruvida han skulle kunna komma upp igen, obekymrad om allt, om att ens leva en sekund till efter den i vilken han famnat havet. Stormen ryckte med tvära, häftiga ryck i hans kläder, regnet, av vinden drivet framåt nästan vågrätt, slog honom i ansiktet, likt piskslag. Blott i korta, snabba glimtar kunde han se det vrålande, gröna havet, som vältrade upp och ned, kastande sitt skum i vilda, vita triumfbågar över öns uddar. I ett oavlåtligt hest och djupt mummel, en ton, tusen gånger mörkare och hemskare än den vanliga, gick det löst på klippsträndernas eviga motstånd, vräkte sig dånande upp mot undervattensskären — öppnade sina hålor och avslöjade sina hemligheter — oanade djup, inför vilka hjärtat stegrade sig, likt en skrämd och sporrad häst — hemska, blanksvarta klipptaggar, skarpslipade av eoners böljeslag, blott få gånger sedda av människoögon och förlamande det tillfälliga kryp som skådade dem med sin orörliga evighet.

Allt lägre och lägre ner mot havsbrynet — allt högre och högre upp flög det stormpiskade skummet. Det kastade sig över honom och kringsvepte honom, liksom rasande. Och hållande andan i en salig rädsla, vilken sög hans hjärta till sig, som i en vansinnig kyss, smakade han, i det ursalta stänket all havets svidande renhet — all livets berusande storhet.