Ty han hade förstått vad den ville, denna evigt trängtande oro, vilken gjort så många av hans att till grubblande drömmare och äventyrliga våghalsar på en gång och vilken drivit honom själv ut till sjöss vid 16 års ålder och så allt vidare och vidare om i världen, tills han vid 30 hamnat här på Tånga och begripit vad det var han sökte.

*

Hur väl han mindes när detta skedde. Aldrig kunde han glömma den första kvällen på den lilla ön — himmelens väldiga, gråa båge och därunder havets oändliga cirkel, oupphörligt stadda på vandring mot klipporna, oupphörligt skickande fram samma böljor i en oavlåtlig procession, tills han hisnade av yrsel. Hopkrupen på en flat häll, så långt ut han kunde bland vågorna, såg han dem komma från alla sidor — dyka upp långt ute i knappast synliga linjer, långsamt växa och därpå plötsligt lyfta sig, så att aftonsolens sneda strålar, vilka då och då bröto fram mellan molnen och göto mjukt liv över havets hårda grånad, lyste genom dem, som genom kallgrönt glas. Så rullade de vidare och närmade sig alltmer — allt större och vitare för var sekund, tills de stegrade sig till sjudande skum och möttes i en yrande, vit virvel under hans fötter. Där på undervattensklipporna krossades de och sögos ut igen över de flata hällarna i tunna vitspräckliga skumhinnor, under vilka han såg den bruna tången bölja upp och ner, likt en jättes inälvor. En minut — och de sögos åter in i nya vågor — in och så tillbaka igen — oupphörligt vandrande men aldrig hinnande fram, oupphörligt bävande och krympande samman, bävande och vidgande sig, tills han tyckte hela världen följde med. Tills han kände himmelen skälva över sig för vindens vin, tills horisontens cirkelbåge drogs hop och tänjdes ut kring honom med varje långsamt rullande grå våg. Tills allt löstes och flöt ut och in med varje glidande fläkt av vindens och vattnets eviga oro — han själv med — liggande stilla och passiv, likt ett stycke tång i en bölja, utan vilja, utan tankar och känslor — tom, som ett snäckskal, vilket havet sköljt ur — renad från allt, ont som gott — från alla begrepp och åsikter, allt människogjort och inlärt. Tills bara den nakna stommen var kvar, vaggande med bland vågorna, med varje sköljd allt närmare tingens strand — deras grund och orsak. Tills han anade den och i fasa ryckte sig själv tillbaka till medvetande igen.

Men för sent.

— Vad? ropade det till inom honom.

— Vad var han?

Han sprang upp och höjde sina händer som till en befallande fråga. — Vad? Vad var allt? Vart gick det och vad ville det?...

Blott tystnad svarade honom — tystnad utom honom och tystnad inom honom i allt det okända dunklet, som lyssnade på spänn mot oändligheten.

Grubblande vände han och gick in mot land. Skummet flög i vilda, vita tottar om honom och bakom hans rygg mumlade havet — detsamma, evigt detsamma — det sällsamma, oartikulerade, vilket susat i hans huvud allt sedan han född blev, alltid och evinnerligen, liksom det susar i havssnäckan, vore den ock tusen mil uppe på land — det hemlighetsfulla ljud, vilket var djupet, gåtan, närmare än något annat i världen — oändlighetens ton.

Han ryste till — i dunkel rädsla kände han att lyssnade han alltför länge skulle den kunna förinta honom, skulle hans innersta kunna springa sönder, likt det sköra glaset, då det träffas av den ton, som är dess grundklangs hemlighet. Han satte händerna för öronen för att slippa höra den...