Kanske eller kanske inte, tänkte han, så äro vi bra modiga ändå, bra tappra och starkhjärtade i all vår okunniga litenhet, vi bräckliga kräk på vår ovissa, hårda och mörka vandring. Och ändå våga vi gå den, kämpande, lidande och stridande för livet — på väg mot den oundvikliga döden.
Han tänkte så, ty han hade fått se sina lotsar nere vid hamnen i färd med att göra sjöbåten klar för att ge sig ut på sin veckas vakt, fyra engelska mil norr om ön, ute i norra farleden.
Han såg deras gestalter ivrigt och målmedvetet syssla kring båten i det klara, orörliga månljuset. Vad de verkade hjälplöst små gentemot det väldiga, vita havet bakom dem. Och ändå hade de besegrat det många gånger och skulle kanske besegra det ännu många till med samma små hjälpmedel som förut — den kallblodiga uppfinningsrikhet, van att beräkna allt på en hårsmån för att kunna överlista döden så ofta som möjligt, det tysta enkla mod och den sega uthållighet som de ärvt från generationer av havets bevakare. Ty alla voro de av lotssläkt — son- och ofta även dottersöner av lotsar, vilka lämnat dem yrket och dess hårda privilegier på att få bringa hjälp där all annan hjälp var ute, i arv och ägo till ytterligare förkovran. Så hade de blivit vad de voro — de bästa i sitt slag i Skandinavien och därmed i Europa. Hundratals skeppare vittnade om dem: »Ja, se en Tångalots, det är ändå alltid en Tångalots, få göra efter det han gör och ingen gör det bättre!»
Hur skulle också någon kunna det? tänkte han leende. Hur skulle någon i en mindre båt kunna gå ut i ett hårdare väder än det, där varje vrålande, vit sjö tornade upp svallisen allt högre på däck och gjorde karlarna till allt stelare stoder av is i sina glasstyva oljekläder och seglen till bräder, som måste bultas mjuka då ett rev skulle tas in? Hur skulle någon under dylika förhållanden kunna göra mer än rädda en besättning, där all räddning tycktes omöjlig? Utom Tångalotsarna. De togo sig en funderare och räddade fartyg och last också. Men på sin lotskaptens fråga om de tordes ta på sin ed att de vågat sina liv, ty då skulle de få medalj, svarade de sedan att det kunde de icke, ty hade de vågat sina liv den gången hade de gjort det hundratals gånger förut.
Med några av detta gemensamma hundratal i sitt minne betraktade han med varm tillgivenhet männen därnere — stridskamraterna, dödskamraterna. — Tånga lotsar, tänkte han, ni symboler för den lilla människans stora kamp — utan mål — utan mening?
Den gamla frågan...
— Tånga lotsar, kände han, en sådan kamp måste ha en mening — fast kanske en för stor för att vi ännu skulle kunna fatta den...
Huru många hade ej dött för den utan att fatta den, klagande, undergivna? Skulle inte han också kunna dö för den? jo, men icke klagande, icke undergiven. Nej! Kämpande för att komma den så nära som möjligt, för att åtminstone ana dess storhet...
*
Det var därför han levde. Detta begär hade följt honom genom livet — ja, till livet. Denna hemlighetsfulla brand, denna trånande längtan — efter vad visste de knappast — hade havet sjungit in i den gamla sjömanssläkt han tillhörde, sjungit in i varje nytt släktled och varje ny ättling, tills den, likt en tusenstämmig kör, brusade fram genom den siste och blev hans öde.