Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta. Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr — alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga, gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var världens gräns.

Överlotsen stod mitt i den — i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände sig såg han blott vatten och ljus — stjärnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka som voro vilka — visste knappast om det bleka skimret där borta var fyren på Hamneskär eller Kassiopeia och log åt den omätliga skillnaden, som ingen skillnad var. Ingen i världsrymden, tänkte han och höjde högtidligt sitt fanatiskt sammanbitna och stormbrända ansikte mot himmelen. Nej, där var det nog ingen — ingen mellan den lilla lyktan därnere och Sirius däruppe — ingen mellan tångens loppor och människorna. Liv som liv — kraft som kraft. Allt var samma utflöde bara — samma hemlighetsfulla, eviga flöde av kraft — livets grundelement — det, som kom havet att häva sig och vinden att tjuta, som virvlade Malströmmen runt och tvingade de brunstiga djuren hop till slagsmål — det, som kom honom själv att jubla av fröjd då faran var som störst, att skratta tyst för sig själv, ansikte mot ansikte med döden, i en frisk och liksom salt glädje — blott över att vara och vara stark.

*

Ty det var han, det visste han med sig och hade han icke vetat det skulle han knappast velat leva. Om hans styrka visste också andra att berätta. Överallt, vart ett fartyg gick, vilket en gång passerat Tistlarna, var han känd, som en man, vilken vågade det otroliga — en man, om vilken det talet gick: »Kan icke Erik Utbult göra det eller det, ja, då kan ingen.»

Men det var sällan han icke kunde. Han var nära nog omöjlig att bringa ur fattningen — dussintals olyckor och farligheter, som han lugnt vänt till en lycklig utgång, voro bevis nog för detta. Ty av vad slag den fara än var, i vilken han råkat, tycktes hans livskraft vidga sig med den och, likt en elastisk stålring, bli allt större ju större den var. I dess högsta potens var han så mättad med energi, så laddad av vilja, att den nästan slog gnistor av honom, som hade han varit en sorts mänsklig dynamo — så säker på sig själv att han alldeles glömde sig själv och liksom blev ett med den stora gemensamma kraften...

*

Leende sitt starka, hopbitna löje öppnade han omedvetet armarna, berusad av denna sin egen styrka. Han hade velat kunna ta stjärnorna i famn, alla de vita ljusen på himmelen och havet. Vad de voro små — vad de dallrade och flämtade, liksom färdiga att släckas av den vinande, vita vind, vilken kom som från avgrunder bakom månens horn, isande kall av evigheternas köld. Stigande och fallande i viskande stötar sög den molnen och vågorna med sig i ett evigt sus — — stigande, fallande, susande, sorlande — tills han tappade andan, tappade bort sig själv i detta oavlåtliga viskande, vilket pågått all tid och skulle pågå alltjämt all tid som ännu var kvar, under den döda, vita himmelen, där månen stod, blek som ett tusenårigt lik, i sin outhärdligt oändliga rymd.

Hans armar hade sjunkit ned, hans strålande övermod plötsligt smulats sönder till intet av den ofattliga evighet, vilken genomisade rymden med sin stumma likgiltighet för det minutlånga livet.

Han tänkte bleknande. — Kanske den har rätt — kanske allt detta lilla levande blott är något felslaget, parasitiskt, övergående?

Kanske. I denna ödslighet kändes det nästan så. Men ögonblicket därefter vaknade hans trots igen.