Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup, vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig stöt.
Ännu en gång rycktes han ned — och stöttes så nästan medvetslös åter upp, blödande ur ett djupt sår i nacken, som han väl fått då båten sjönk, men alltjämt fasthållande sin livboj, alltjämt leende i ett stelnat, vilt grin, där han kastades kring av vågorna, kippande efter andan i dödens smärtsamma hänryckning.
Dock — då Vile flöt upp ett stycke från honom, ännu medvetslös efter det slag även han fått, då han följde med båten ner, blossade hans gamla instinkt att hjälpa och rädda, där ingen annan kunde det, upp igen.
Med en övermänsklig ansträngning betvang han sin yrsel för en sekund och lyckades få tag i lotsen innan denne sjönk för sista gången. Han lade hans armar över bojen och höll mödosamt fast honom, tills han återkom till medvetande. Men då han gjorde detta märkte Erik Utbult det knappast, märkte icke heller den unge mannens uttryck av oändlig häpnad, då han kommit till sig så pass att han kunde uppfatta vem som räddat hans liv. Skyggt och häftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och började simma bredvid honom så gott han kunde, rådbråkad och utmattad av slaget, som han var. Men det dröjde icke länge innan han kände att hans krafter runno från honom, likt vatten, och förskräckelsen slet genast ett skallande rop på hjälp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljöd det över det dimhöljda vattnet.
Men vid ljudet av den förtvivlade rösten vaknade Erik Utbult till ur sin dvalas berusning. Långsamt kom han tillbaka till verklighetens främmande, lilla värld med dess rädsla, feghet och skrik.
Redan liksom från andra sidan såg han nästan undrande på den skräckslagna varelsen bredvid sig och hörde långt, långt nedifrån hans ångestfulla viskning: Båten, överlotsen, båten! Måste den inte komma och rädda oss? Den skar honom i öronen — skar genom den brusande friden i hans inre. Han skakade på huvudet för att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande ångest och enträgenhet. Rörd till slut av dess barnsliga fasa försökte han mödosamt dra sig till minnes vad som hänt. Det klarnade för honom — han kom plötsligt ihåg det och öppnade läpparna till ord, som han knappast själv hörde, så långt borta från honom ljödo dessa betydelselösa fraser om tålamod och hopp — om att räddning säkert kom, men att det nog tog tid.
— Tar det mycket, så sjunker jag nog innan dess! avbröt Vile. Han var redan blek som ett lik — hans av köld blåa händer rörde sig blott matt i slappa simtag — allt hopplösare blev den blick han allt oftare sände kring den töckenmur, vilken ännu utestängde honom från den övriga världen, ångestfullt spanande efter en hjälp, som aldrig kom.
Sålunda gick timme efter timme och med dem flöt Erik Utbults blod — gick och gick — flöt och flöt — tills han förlorat varje spår av förmåga att mäta tiden, att mäta något — tills allt tycktes honom stå stilla, liksom från begynnelsen.
Ty närhelst han öppnade ögonen såg han samma vilda och dock orörliga skådespel — över honom himmelens stormiga valv, darrande för vinden, där den kom farande i isande stötar, drivande dimman framför sig, likt skräckslagna hjordar — under honom havets svallande, gröna massor, utan ett liv på sin yta, försvinnande under mistbankarna, vältrande fram ur dem igen — en ödslig och gåtfull värld av storm och töcken i gryningens olycksbådande, gravkalla ljus.
Och i det vaggade Erik Utbult på sin livboj, leende sitt vilda, ljusa löje. Hans värld var ny, byggd av död och dimma. Allt det gamla låg under horisonten — Tånga, fastlandet, den där historien från i går — vad det var länge sedan — allt, allt. Var?