Det brydde han sig icke om — med allt det där var han kvitt för alltid — för alltid lössliten från sin klippa i bakvattnet, för alltid slungad ut i krafternas fullhet — för evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in i Alltets stora.
Han log i nästan medvetslöst jubel, piskad av vågorna, nästan begraven av dem, bredde han blödande och döende ut sina armar, jublade han dem till mötes, sjöd han ut med dem — skummande med havet, ropande med vinden — så ett med allt att han var intet...
*
Då kved det plötsligt till bredvid honom. Han öppnade ögonen, ännu en gång kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lämnat.
Blott ett litet stycke från honom tog Vile kvidande ännu ett par dödströtta simtag, med slutna ögon och huvudet dinglande hit och dit, som om han alldeles förlorat herraväldet över det — han liknade redan en död.
Men ännu ett stycke längre bort lyftes, plötsligt och blekt, likt en spöksyn, en väl bemannad jolle upp av vågorna, för att därpå lika plötsligt och overkligt försvinna igen.
Men Erik Utbult hade sett den. Och hade också sett att Vile icke ens skulle orka hålla sig uppe tills den hann fram — utan livboj!
Med uppbjudande av sina yttersta krafter krängde han sig ur sin och simmade fram till lotsen. Han hann honom just som han sjönk och lyfte honom med en sista ansträngning i bojen.
— Mod! Mod! De komma! skrek han i den nästan medvetslöses öra — in i det sista hjälpande — för stark att icke överflöda ända in i döden.
Med öppna armar välkomnade han den — välkomnade han allt.